Från bytisskämt till verklighet

- in Utbytesstudier

Erasmus. Jag tror att många likt mig är ganska ambivalenta till detta begrepp. Förvisso ett fantastiskt program som ger universitetsstudenter möjligheten att plugga över hela Europa. Jag är oändligt tacksam för detta. Verkligen. Den enda och största rädslan är just att bli en Erasmusstudent. Ni förstår.

Det var inte länge sedan beslutet att åka på utbyte till Italien togs. Med kort tid att tänka har endast en starkt stereotypisk bild fått agera föreställning om vad som väntade. Jag skulle landa med flygplanet mitt i staden och liksom sväva ut på de tätt befolkade kullerstensgatorna i Milano. Där skulle svärmar av välklädda italienska drömmar vända sig om, vinkla ned solglasögonen till nästippen och välkomstfraser på italienska skulle regna efter mig medans jag skred fram kvarter för kvarter och in i oändligheten.

Denna latent liggande, grandiosa självbild är inget jag medvetet besitter eller ger utlopp för i vardagen. Det imaginära välkomstscenariot är inte heller något jag reflekterat över särskilt noga. Det är liksom bara något undermedvetet, som legat i bakhuvudet under den hektiska sommaren. Lite visste jag att verkligheten skulle bjuda på något helt annat.

Jag försöker vara personen som inte bryr mig. Ändå har jag starka åsikter om typ allt. Även saker jag inte vet särskilt mycket om. För att vara krass är bytisar en sådan sak. Begreppet bytis för mig har i sed med den studentikosa lunda-humorn varit ett skämtsamt, men hjärtligt smeknamn. Ett kulturellt och kontextuellt skapat begrepp som agerar synonym för utbytesstudent. Ett ord där lundastudenter gör sig roliga över de kulturkrockar som uppstår när en student kommer till en ny stad och så desperat försöker acklimatisera sig till norm och kultur. Till dags dato har jag haft ytterst lite insikt i en utbytesstudents livsstil och vilka utmaningar de ställs inför.

Hej, mitt namn är Emma och jag är bytis

Men från bytisskämt till verklighet. De förvirrade blickarna från flocken släpandes på rullväskor. Ofta sedda i grupp tillsammans med dess likvärdiga, i jakt på den billigaste ölen. De o-säsongskompatibla kläderna, alternativt kombinerat med värduniversitetets merch. Gärna ställande de oändliga, non-stop, dumma frågorna. Jag lovar, jag är en vandrande stereotyp och har nu gjort allt ovan. Kulturkrockarnas hemmaplan Erasmus har för mig blivit en skrämmande realitet. Jag har förlikat mig med insikten och jag skäms inte längre. Med ryggen rak kan jag nu säga; Hej, mitt namn är Emma och jag är bytis.

Den insikten kom inte direkt. I mitt huvud är jag oövervinnerlig och så är även den utstrålning som jag tänkte skulle signalera lokalbo efter tre dagar. Men plötsligt slog det mig (och detta är hundra procent sant dessutom), när jag förvirrad springer runt vid Pradas huvudkvarter, iklädd klackar och t-shirt, med Google Maps i högsta hugg i ena handen och en flaska bubbel och en purjolök med rosett (fråga inte) i den andra. Det slog mig att vi ändå inte är så olika ändå. Bytis är verkligen bytis, oavsett var.

Så hur glamoröst Milano än må vara (för jag är verkligen redan helt förälskad), oberoende av hur många Aperol Spritz jag druckit eller gånger jag sjungit ”ja må du leva” på italienska, så kommer stämpeln i min panna som signalerar ”så jävla grön bytis” inte försvinna än på ett bra tag.

You may also like

Att vara eller inte vara klar med Lund

Somliga platser tar kommandot över en. Man slipper