Välkommen till Storbritannien

- in Utbytesstudier

Ensamhet, rädsla och hemlängtan är ingredienser i Erasmus egenproducerade cocktail. Lundagårds skribent Nina Morby skriver om att finna ett sammanhang i en helt ny stad.

Det finns saker skolan aldrig lär oss. Som att viska tillräckligt tyst. Koka rätt mängd pasta. Montera en bokhylla.

Eller att hitta ett sammanhang i en stad utan att känna någon alls.

Flyget landar 09:25. ”Välkommen till Storbritannien” står det i meddelandet från telefonoperatören. Birminghams gator är dränkta av regn och min puls slår i takt med vindrutetorkarna när Uberchauffören kör om långtradarna i ultrarapid. Mitt nya hem ligger i ”the dodgy area” säger han och jag ser framför mig hur mitt CSN kommer gå till långt fler Uberresor än vad jag har råd med.

Att packa en resväska, säga hejdå till vänner och familj för att flytta till ett nytt land resulterar undantagslöst i någon form av känslomässig härdsmälta. Ensamhet, rädsla och hemlängtan blir ingredienser i den emotionella cocktail jag gissar att varje utbytesstudent påbjuds.

Då är det såklart betryggande att samtliga under epitetet ”bytis” troligtvis går igenom samma steg i Dantes Erasmusanpassade helvetestratt. Den gudomliga komedin här i Birmingham har hittills erbjudit det mesta.

Ingen ensamhet jag tidigare upplevt har nämligen varit så påtaglig som att gå vilse mellan hyllorna på Sainsburys. En brittisk kulturkrock är både bildligt och (nästan) bokstavligt talat synonymt med vänstertrafik under rusningstimmar. På den lokala puben ber jag bartendern upprepa vad hon precis har sagt tre gånger innan jag kapitulerar, säger ” I’ll just have a draft beer please” och inser att min gymnasieengelska inte rår på “the Brummie accent” (googla).

Men det finns såklart grader i helvetet. Lyckligtvis är ensamheten kollektiv. Ambitionen för en bytis att hitta nya vänner är högre än för vilken annan student som helst att skrapa ihop högskolepoäng. Det dröjer inte många dagar innan vi vilsna själar hittar minsta gemensamma nämnare i populärkulturella referenser, öl och ett agg gentemot Storbritanniens förkärlek till heltäckningsmattor. Innan första veckan är slut har vi lärt oss namnet på våra gator och hur många minuter det tar att gå mellan dem.

Foto: Fotobås/Privat.

Någonstans där, bland heltäckningsmattor, nystartade gruppchattar och stela Erasmusmingel går såväl ensamhetskänslan som hemlängtan över. Ibland är det svårt att höra vad läraren säger men efter ett tag börjar vi anamma slang från den lokala puben. När ölen är uppdrucken är Uberresorna billiga fast vi går nästan alltid hem tillsammans. Ingen av oss viskar tillräckligt tyst men vi har i alla fall ett sammanhang.

I staden där vi inte kände någon alls.

You may also like

Med 71 timmar kvar i Mexiko

 Nu sker avskeden på löpande band innan hemfärden