Att konstruera en crush

- in Kulturkrönika

Ofta stöter jag foten i det återkommande samtalsämnet kärlek. Romanser, förälskelser och intresseobjekt kan betas av på Pågatåget såväl som under släktmiddagar.

I Lund är det oundvikligt – viljan att prata om känslor är lika stor som ekonomers vilja att prata bostadsbubblor. Några förälskelser är besvarade medan andra är av den olyckliga typen. Än fler är av en ännu olyckligare sådan, nämligen den fiktiva.

Att vara förälskad i en film- eller bokkaraktär är inget ovanligt. Den fiktiva karaktärens påverkan på hjärtat tycks ibland vara lika stor som den verkligas.

Förtjusning leder till försäljning. Annorlunda uttryckt: en storsäljare bör innehålla en karaktär som folk faller för. Som manusförfattare tar man sig an uppgiften att konstruera en crush. Under mina fältstudier genom vardagen förefaller dessa förtjusningsobjekt vara samma. Under hösten 2016 var näst intill hela Sveriges kvinnokår förtjusta i Skam-William eller seriens mildare Jonas. Edward Cullen i Twilight, Dirty Dancings Johnny Castle och Jack Dawson i Titanic är andra exempel på karaktärer i succéverk som blivit föremål för kollektiv åtrå.

Bra konst är alltid konst som väcker känslor. Det är den mest vedertagna sanningen som finns kring det abstrakta ämnet. Film- och bokkonstens kvalitet rör kanske inte främst estetiken, utan snarare dess kraft att påverka. Bra film-och bokkonst är kanske inte mer än ett psykologiskt spel med våra sinnen.

Att i den meningen skapa bra konst blir ganska lätt om man ser till karaktärsuppbyggnad. Norska manusförfattaren och regissören Julie Andem genomförde djupintervjuer med norska ungdomar gällande deras uppfattning av en drömkille. Resultatet blev Skam-William – en representant för den manliga idealtypen. Han är udda, spännande, svåravläst och uppfattas som häftig av sin omgivning. Till en början är han sluten, men avslöjar sedan en sårbarhet och ett omättat behov av stöd. I en vardag där den omhändertagande kvinnan betraktas som omodern vill vi samtidigt ta hand om den trasiga mannen.

Den fiktiva idealtypen är ett konstverk – en avspegling av verklighetens trånande efter något som till formen är overkligt, och möjligen ouppnåeligt. Bra konst väcker känslor, men den kanske också förleder. När en fiktiv person utgör måttstock på ens respektive lever nog väldigt få upp till de uppsatta förväntningarna. Det blir tråkigt. Att ha ”Netflix and chill” med en flirt, bara för att inse att skärmens Jack Dawson är mer tilltalande, är dock en ännu tråkigare biverkning av en välskapt filmcrush.

 

 

Facebook Comments

You may also like

Premiär för karnevalsfilmen

I dag har karnevalsfilmen Drömmarnas Lund premiär. Det