Lårskavets plats i det offentliga rummet

- in Krönika/Studentliv

Lårskav är den nya mensen. Studentlivskrönikör Maja Wilhelmsson skriver denna vecka om det svidande fenomenet och dess erkännande.

Det är trettiosex grader varmt i den portugisiska solen. Det är 2016 och jag och min vän vandrar med femton kilo var på ryggen längs vägar kantade med korkekar. I elva dagar ska vi bara gå, dricka ljummet plastsmakande vatten och koka en torftig linsgryta på mitt stormkök. Det hinner gå en dag, kanske en och en halv. Jag har ostrategiskt nog valt att vandra i pösiga addidasshorts. I takt med mina steg gnids mina innanlår mot varandra och tillslut är de alldeles rödprickiga av utslag och ett tag blöder det lite. Jag har fått mitt livs första lårskav.

Hanna Böhm skrev i en krönika på SVT 2016 att hon önskar att fenomenet ska bli avdramatiserat. Jag hoppas verkligen att hon känner att hennes önskan gått i uppfyllelse. Jag tycker att lårskavet har blivit den nya mensen. Förut brukade jag och tjejerna i min omgivning bonda över menssmärtor, menscraving och mensskydd. Nu diskuterar vi i stället friktionen som uppstår när två lår gnids mot varandra. Vi skickar bilder på speciellt framtagna lårdeodoranter, bandaletter som ska placeras runt låren och klagar över att ens favoritjeans alltid tycks spricka precis där låren går ihop.

I slutet av 2018 fick sig lårskavet också sig ett välförtjänt erkännande. När ordet presenterades som ett av de svenska nyorden kändes det för mig som en seger. Innan ordet lårskav äntrade scenen använde militären ett annat uttryck för det svidande fenomenet, det något sexigare ordet infanterield. Det är ju inget fel med det uttrycket i sig men det känns som att fler människor kan relaterat till vårt nya ord lårskav. De flesta har inte varit med i ett infanteri.  Kanske kan denna språkliga honnör, till och med sporra till en marknad som utvecklar förebyggande produkter som faktiskt fungerar.

Att lårskav fick ett erkännande i och med nyordslistan känns även som ett erkännande för lår som går ihop. Under min tonårstid var det mycket prat om det beryktade “thigh gapet”. Låren fick inte under några omständigheter gå ihop och att i ett sånt klimat kunna prata om effekterna av att de gjorde det var långt borta. Men nu när det är ett riktigt ord, så är lår som går ihop inte längre något att skämmas för. Det är något som alla pratar om.

Sedan jag vandrade i Portugal har lårskavet följt mig. Så fort våren övergår i sommar och mina lår återigen står blottade för varandra är det där. Friktionen som lämnar röda ömmande prickar på innansidan av mina lår och  som får mig att bredda mina steg och längta efter höstens kallare klimat. De ljumma sommarkvällarna bär med sig en sveda som inte verkar gå att råda bot på. Det är som de säger i scoutspexet Den tyska innanlårsorkestern: “Det kan hända att man får, små små röda märken på sitt innanlår”. Och tyvärr händer det varje sommar. Men så länge som jag får klaga om det envisa skavandet så är det ganska okej.

Facebook Comments

You may also like

Att vara eller inte vara klar med Lund

Somliga platser tar kommandot över en. Man slipper