Gliringar till akademiska etablissemang i föreläsning om konformitet

- in Recension

Skarp kritik avfyras mot ett konformitetspräglat vetenskapligt etablissemang, som trist nog saknar företrädare när Germund Hesslow gästar Lunds filosoficirkel. 

Den framträdande och omdiskuterade neurologiprofessorn Germund Hesslow gästade i tisdags Lunds filosoficirkel vid Palaestra med föreläsningen Konformitet – ett nödvändigt ont. Hur behandlas avvikande åsikter inom vetenskaplig forskning, och hur står sig den akademiska friheten mot den allmänmänskliga längtan efter konsensus?

Föreläsningen inleds med ett klipp från Monty Pythons Life of Brian (1979). Huvudpersonen står ofrivilligt messiasförklarad inför en fårskockslik anhängarskara, och vädjar åt sin publik:

“Ni har fått allt om bakfoten – ni behöver inte följa mig! Ni behöver inte följa någon! Ni måste tänka själva, ni är alla individer!”
“Ja! Vi är alla individer!”, ekar massan lydigt tillbaka, utan reflektion.

Pythons religionssatiriska scen utgör en inledande illustration av kvällens ämne: Konformitet. Eller: Människans mer eller mindre inneboende tendens att av olika skäl anpassa sitt beteende, eller rentav sina egna tankar och åsikter, efter en omgivande majoritet eller auktoritetsfigur. Begreppet väcker spontant intresse och igenkänning hos de flesta av oss. Associationer sträcker sig säkerligen från sektlika nationaliströrelser till vänsterselektiva vegankollektiv, beroende på åhörarens egen åsiktstillhörighet.

Många tänker sig kanske konformism som synonymt med grupptryck och rädsla för stigmatisering, men Germund Hesslow understryker att konformism kan representera en ännu mer djupliggande mekanism: Individen börjar tvivla på sina egna sinnen, och internaliserar frivilligt, snarare än påtvingas, majoritetens uppfattning. Av detta följer förstås att de som vid någon punkt ingår i ett konformistiskt sammanhang (vilket – spoiler alert – ingen av oss undslipper) ofta inte är medvetna om det själva.

Konformitet, beskriver Germund Hesslow, är en socialpsykologisk mekanism vi av starka evolutionära skäl har en benägenhet för, och därför som art i någon mån aldrig kan undkomma – härav nödvändigheten” som åsyftas i föredragets titel. Konsekvensen blir dessvärre att konformitet genomsyrar grupper av människor även i sammanhang där den underminerar ett högre syfte, såsom den vetenskapliga disciplinens strävan efter objektiv sanning.

 

Med tidigare dispyter som bakgrund

Germund Hesslow är, milt uttryckt, ingen admiratör av konformitet inom akademin. Knappast överraskande, med tanke på hans personliga erfarenheter av fenomenet. Lundagård har tidigare skrivit om förra årets uppmärksammade kontroverser kring hans Arv och miljö-föreläsning vid läkarprogrammet i Lund, då en del studenter reagerade negativt mot bland annat de redogörelser för biologiska skillnader mellan kvinnor och män som förekom under föreläsningen. Reaktionerna gav upphov till en intern utredning där man nådde slutsatsen att Germund Hesslows föreläsning – även om presenterad data inte bedömdes kontroversiella – utgjorde en “risk för diskriminering”, och att fakulteten rekommenderades “tillgripa nödvändiga åtgärder för att reducera denna risk”, enligt beskrivning av Academic Rights Watch.

Somliga – inklusive stiftelsen Academic Rights Watch, vars syfte är att främja akademisk frihet – ser fallet som ett uttryck för osund konformitet inom akademin, där avvikare från en norm (i detta fall kring hur man förväntas tala om kön och sexualitet) hotas eller bestraffas av sin omgivning.

Med bakgrund av detta får kvällens ämne en intressant, personlig touch, trots att Germund Hesslow inte i någon vidare utsträckning nämner sitt eget fall under föreläsningens gång.

 

Ett kontroversiellt exempel

I föreläsningens mastigaste avsnitt tar Germund Hesslow upp många fallexempel på hur han anser att akademisk frihet och objektivitet skadas och hotas av konformitet i dagsläget. Det mest framträdande föremålet för hans kritik är, vågat nog, forskningskulturen kring klimatfrågan. Något i mig som åhörare hajar till – att ifrågasätta narrativet om fullkomlig vetenskaplig konsensus och underbyggdhet kring klimathotets allvar är hårt tabubelagt. Den stereotype verklighetsfrånvände, Trump-dyrkande Klimatförnekaren är trots allt den siste någon vill förknippas med.

Föreläsarens personliga ståndpunkt i sakfrågan förblir osagd, men han redogör för ett antal personer som framfört nyanserad kritik mot miljörörelsens narrativ och, i hans mening, på osaklig grund bestraffats för detta inom den vetenskapliga gemenskapen. Han diskuterar med obehag hur vissa framträdande klimataktivister påkallat förbud mot att uttrycka “klimatförnekande” åsikter, och hur ståndpunkter i vissa vetenskapliga frågor blivit alltför tätt förbundna med ideologisk tillhörighet:

–Det har blivit mer och mer betraktat som en vänsterståndpunkt att anse klimatfrågan viktig, och en extremhögerståndpunkt att se den som en bluff. I själva verket borde det inte ha med ideologi att göra, utan det är konformistiska mekanismer som driver fram politiseringen av klimatfrågan.

 

Ett rafflande, välvalt ämne med förlorad potential för debatt

Germund Hesslows poäng speglar ett högaktuellt ämne. Frågor om yttrandefrihet inom akademisk verksamhet (och utanför) har diskuterats ihärdigt: När upplevs en avvikande åsikt som skadlig? Om en offentlig tyckare uttrycker åsikter som oavsett vetenskaplig legitimitet bedöms kunna leda till icke-önskvärda samhällskonsekvenser, kan det vara legitimt att från vetenskapligt håll uppmuntra konformitet och intolerans mot avvikande åsikter för det allmänna bästas skull?

Germund Hesslows ståndpunkt är mycket tydlig i detta avseende. Konformitet får inte på några villkor tillåtas underminera forskarens främsta uppgift: Att eftersöka och värderingslöst beskriva vetenskapliga sanningar, oavsett deras implikationer eller politiska önskvärdhet.

–Vi måste skapa en kultur där avvikande uppfattningar uppmuntras snarare än bestraffas.

Lättare sagt än gjort, kanske. Många håller nog med om att en så kallad åsiktskorridor kan vara hämmande för akademisk verksamhet, men i vilken grad är det möjligt för oss stackars biologiskt förprogrammerade flockvarelser att lyfta oss själva i håret och överge konformism för värderingslöst sanningssökande? Germund Hesslows föreläsning mynnar egentligen inte ut i några konkreta lösningar på detta, vilket man knappast heller kunnat kräva. Den stora frågan förblir obesvarad – hur nödvändigt är egentligen detta onda?

På det hela taget en spännande och tankeväckande föreläsning, Germund Hesslow är mycket intagande som föreläsare och diskuterar ledigt och vältaligt utifrån ett väldisponerat upplägg. Något som hade lyft det hela hade förstås varit en röst från den antagna motståndarsidan – man fick känslan av att de flesta närvarande redan delade föreläsarens perspektiv, vilket gav kvällens seminarium något av en raljant prägel, en predikan för de redan frälsta. Man kan trots allt misstänka att en viss åsiktskorridor föreligger även bland filosoficirkelns stamgäster, och i ljuset av kvällens ämne hade det hade varit intressant att se hur välvilligt ett avvikande perspektiv hade bemötts.

Facebook Comments

You may also like

Gammelsten och nytermin

Lunds universitet och dess kringverksamheter lever sitt liv