Bokrecension: Hon den roliga av Alba Mogensen

- in Recension

Livet för Joan och Maccen delas upp i ett före och efter. Före olyckan finns sena nätter på Möllan, dryckeslekar vid havet och cigaretter på balkongen. Efteråt färgas tillvaron av piller, bandage och läkande. Maja Wilhelmsson har recenserat boken Hon den roliga (2019) av Alba Mogensen, och slås av bokens närvaro. 

Joan blir påkörd av en bil när hon är påväg hem från ett engångsligg. Morgonen är lugn och när bilen träffar henne tror hon att hon ska dö. Runt henne finns hud, blod och flugor.

På en festival, någonstans i Småland, befinner sig Maccen. Han är Joans bästa vän och rumskamrat. Han är full och svarar inte när Joans mamma ringer. Senare på natten tittar han på sin telefon och ser att han har fått ett sms från mamman: ”Joan har varit i en bilolycka. Hon lever.”

Maccen och Joan har inte känt varandra särskilt länge. Men trots det är de varandras allt. De har sitt liv ihop på Nobelvägen i Malmö i en lägenhet där de delar säng. Vänskapen mellan dem är stark, men beskrivs i boken som i gränslandet till något mer. De skulle göra allt för varandra.

Livet för Joan och Maccen, som tidigare kretsat kring sena nätter på Möllan, dryckeslekar vid havet och cigaretter på balkongen handlar efter olyckan bara om Joans läkande. Hennes bandage och tabletter är alltid närvarande. Det tidigare fria livet blir ett instängt liv. Och tillslut börjar det tära. När det övriga livet gör sig påmint och utmanar dem blir det för mycket. De slutar prata med varandra, börjar ljuga. Och trots att de rent fysiskt bor tätt ihop så går deras liv mer och mer isär.

Alba Mogensens debutroman, Hon den roliga (2019) handlar om vänskapens begränsningar, hur man hanterar livet när det vänder och om att läka och samtidigt gå sönder.

Till skillnad från många andra böcker i samma genre utspelar sig denna berättelse inte i stockholmsområdet. Istället får vi följa huvudpersonernas liv i Malmö. På något sätt gör det att historien hamnar så mycket närmare hjärtat. Jag kan vägarna som Joan springer och känner känslan från en kväll på Möllan. Det är befriande att läsa en bok om unga vuxna som lever sitt liv någon annanstans än i huvudstaden.

Språket i boken är lätt att följa. Trots att tidsperspektiven och berättarrösten skiftar så är det aldrig otydligt. Skrivstilen är rapp och rak. Alba Mogensen blandar råare formuleringar med mer poetiska stycken till ett textflöde som är lätt att sluka. Jag läste ut boken på bara några få kvällar. Sättet att beskriva Joans trasiga kropp, tabletter och bandage målade upp en bild av en skadad människa. Utan att berätta för mycket skapar Alba Mogensen en närvaro som fångade mig.

Illustration: John Nyström

Joan hopsydd och så blodet. Joan med kryckorna i händerna och leendet som aldrig gav upp och Joan som fortsatt skämta om allt trots smärtan. Tjugotvå stygn och smärtstillande. Joan och de där jävla skruvarna och ljuden som kommer ur henne.

Perspektivet i boken skiftar mellan Maccen och Joan. Att få båda dessa sidor gör att läsaren får förståelse för båda parterna och jag upptäcker när jag läser att jag bara vill ryta ifrån till karaktärerna: “MEN KOMMUNICERA BARA”.

Flera gånger under läsningen kom jag på mig själv med att önska att jag hade en vänskapsrelation som Joan och Maccen. Emellertid återkom jag även till tanken på relationens osannolikhet. Kan två kompisar verkligen ha denna typ av relation? Men så börjar också den där kärleken läsaren hela tiden väntat på att sippra igenom.

Nästa morgon vaknar jag före Maccen. Han har armarna över huvudet. Våra kroppar nuddar inte varandra. Jag ligger för långt bort. Jag flyttar kroppen. Bara lite närmare. Lite.

Eller är det kanske så att det är jag som läser in det, för att deras relation inte bara kan vara platonisk. Trots allt så är det ovanligt att få läsa om en vänskap lika intensiv som deras där personerna inte tillhör samma kön.

Alba Mogensens språk är vilsamt att läsa och berättelsen oväntat intensiv. Boken har kanske inte satt några djupa spår i mig men jag är glad att jag läste den och skulle absolut rekommendera den om någon frågade mig. Alba Mogensens skildring av Malmö är något att känna igen sig i, särskilt för dem som upplevt Möllan.

Facebook Comments

You may also like

Gammelsten och nytermin

Lunds universitet och dess kringverksamheter lever sitt liv