Världen är inte som den är, den är som du är

- in Recension

Den man som blivit inbjuden till kvällens Studentafton tar med publiken på en resa som sträcker sig över hela jorden för att återvända och fokusera på just den plats vi sitter. Björn Natthiko Lindeblad var på väg att lyckas som ekonom, men lämnade allt för att istället bli munk. För publiken berättar han om hur livet kan svänga och det sätt han har lärt sig att leva med osäkerheten.

Utanför Lilla Salen innan hans föreläsning möter Björn Natthiko Lindeblad gästerna med varma leenden och välkomnar alla in. Jag hinner själv inte uppleva det där jag sitter på ett försenat Öresundståg, stressad och allt annat än stillsam i mitt sinne.

Med erfarenhet av Handelshögskolan och som stjärnskott i finansvärlden är det inte självklart att han kommit för att berätta för Lunds studenter om Nalle Puh, människor han träffat som verkar nyduschade och hur det är att möta sin egen död. Men Björns Natthiko Lindeblads liv tog en hastig vändning när han slutade sitt jobb för att istället bli skogsmunk i Thailand under 16 år.

–I Spanien, där jag var i jobbet började jag försiktigt att meditera. När jag satt där i tystnaden så sa en röst till mig att det var dags för mig att söka mig vidare. Det ligger mig varmt om hjärtat att vi ska ta oss tid till att lyssna till den inre rösten. Den är mer lågmäld än den högljudda extroverta som kommer från egot. Men den lär oss många kloka saker, säger Björn Natthiko Lindeblad.

En viktig insikt han kommit till är att man inte måste tro på alla sina tankar. Han är inte alla sina tankar, även om de kommer från honom. För vissa kan det fungera att tänka på något positivt eller distrahera sig, men för honom har det alltid känts krampaktigt eller lönlöst. Istället låter han tankarna dyka upp för att sen rikta sin uppmärksamhet åt ett annat håll, någonting som han har fått lättare att göra med hjälp av sin meditation.

Från en student som heter Karl får Björn Natthiko Lindeblad senare frågan varför om han slutade vara  munk och flyttade tillbaka till Sverige. Men han säger att han inte litar på varför-frågor eller deras svar. Det går alltid att klä det som varit i begripliga förlopp och få dem att verka naturliga säger han. Men framför allt var det den där inre rösten som sa till honom att det igen var dags att söka sig vidare. Tillsammans med en bränd cd-skiva där Shakiras ”Hips don’t lie” fick hans stela höfter att börja svänga, åter mot det nya. Vilket innebar att flytta hem igen och berätta om sina upplevelser.

–Ja, absolut! Då hade jag ju sluppit celibat i sexton år, svarade – Björn Natthiko Lindeblad på frågan om han hade tagit ett piller istället för att bli munk om det hade haft samma effekt. Foto: Nina Morby

Björn Natthiko Lindeblads skratt och varma uttryck som ibland följer någonting han sagt verkar härstamma från den inre trygga plats som han har öppnat upp. Med sitt skratt bjuder han oss att följa med in dit, för att få se med egna ögon. Känslan förklaras kanske bättre av ordet ”säll”, en känsla av lugn och lättsam nyfikenhet, som tidigare fanns som alternativ till det numera övergripande ordet lycklig. Björn Natthiko Lindeblad menar utan antydan till ironi att den här känslan finns slumrande i oss alla.

–Det finns i buddhismen en historia om hur vi sitter hela våra liv intill vägrenen och ber förbipasserande om småmynt utan att veta om att under den plats vi sitter på döljer sig en kista fylld av rikedom, säger han.

När föreläsningen egentligen har dragit över sin tidsgräns finns det i Björn Natthiko Lindeblad en sak till som han har tänkt berätta. 2018 diagnosticerades han med ALS, en dödlig sjukdom som också drabbade Stephen Hawking i ung ålder. Prognosen han fick från sin doktor var att leva mellan ett till fem år till.

–Jag reagerade som de flesta andra skulle gjort. Hos läkaren höll jag ihop det men utanför så brast det för mig. Jag grät och grät. Efter att ha fått chans att hämta mig tillsammans med mina vänner kände jag hur jag genom mitt liv blivit sällsynt förberedd att möta döden. Det finns ingen jag gjort illa där jag sen inte försökt ställa det tillrätta. Jag har ingen som jag fortfarande inte sagt förlåt till och inget tungt bagage att bära. Han andas, fortsätter:

–I klostret fick jag lära mig att kroppen tar slut, men inte livet.

Av en annan student får han frågan om det finns någonting han fortfarande begrundar, en del han inte blivit färdig med.

–Jag är fortfarande inte upplyst. Som Jesus, Buddha, Muhammed och tusentals andra män och kvinnor. De upplysta personer jag har träffat går runt med en känsla omkring sig som jag aldrig hittat en bättre förklaring till än att de precis skulle ha klivit ur duschen. De är rena och öppna för varje nytt ögonblick.

Jag ställer en fråga till honom under den allmänna frågestunden.

Om det funnits ett piller som försatte dig i det tillstånd du är i nu, innan du åkte iväg och blev munk, hade du tagit det istället?

Med frågan hoppas jag få ett nej. Egentligen vill jag att han ska utmåla sin resa som en tuff strapats, som endast några få utvalda kan klara av men att det är vad som krävs. Det är också ungefär det svar jag tror att han kommer ge.

–Ja, absolut! Då hade jag ju sluppit celibat i sexton år, säger han med ett brett leende.

Min haka måste lyftas upp från marken. Men precis som de flesta av Björn Natthikos Lindeblad svar under kvällen döljer sig i enkelheten ett bråddjup att begrunda. Han hymlar aldrig med att han vissa dagar under sin tid på klostret bara drömde om att få äta, under nätternas meditation kämpade han som vem som helst med att inte somna och ibland ville han mest spana in ditresta flygvärdinnor. Han är därmed som de allra flesta. Om det finns en enklare väg att ta, varför inte ta den. Att nå fram till ett självmedvetande är att släppa kontrollen och känna tillit till att leva i osäkerhet. Det är att vandra en väg utan att veta om det är den bästa.

–Världen är inte som den är, den är som du är. Det är en spegel av dig själv. Därför kommer en ficktjuv som möter ett helgon bara att se den andres fickor. Känn lugn av att ingen eller ingenting runtomkring dig behöver ändra på sig för att det ska bli lättare att vara du.

Efter föreläsningen ser jag flera för mig bekanta ansikten, andra studenter som genom neurovetenskap, psykologi, filosofi eller meditation försöker förstå medvetandet. Kanske försöker vi alla förgäves leta med ljus och lykta överallt runtomkring utan att gräva där vi står. En av Björn Natthiko Lindeblads många berättelser är hämtad ur Nalle Puh.

–Nasse säger till Nalle Puh, ”Ugglan vet så mycket!”. Efter en stund svarar Nalle Puh ”Aa, det måste vara därför han förstår så lite.”

Efter att Björn Natthiko Lindeblad har tackat för sig och applåderna har bedarrat reser jag mig upp lätt och vill krama om alla jag ser. Den känsla av ängslan, oro som jag kände så starkt när jag kom inrusande i salen är inte borta, men jag känner hur min uppmärksamhet enklare riktas åt ett annat håll.

Facebook Comments

You may also like

Nazi-kritik efter Studentaftons reklamkampanj

Studentafton genomför just nu en reklamkampanj där man