Vad bildning innebär är ett ständigt intellektuellt debacle. Lundagård har pratat med en historiker, en överläkare, en akademiledamot, två litteraturvetare och en volontärarbetare – med vitt skilda uppfattningar. Följ med på en bildningsresa i Sverige 2019.
Texten har uppdaterats.
I mina hörlurar, som stänger ute brus, lyssnar jag på Ekot. När jag har valt ut en bok på antikvariatet, Harry Martinssons Det enkla och det svåra (1939), tar jag av mig hörlurarna för att betala. Mannen i kassan säger att han inte tar emot kortbetalningar, eller swish. Han förklarar vägen till närmaste bankomat och jag märker att jag ifrågasätter mitt löfte om att komma tillbaka inom kort.
På nationalencyklopedins hemsida, ne.se, står det att bildning “är ett centralt begrepp i debatter om skola och universitet”. Bildningsbegreppet härstammar ursprungligen från Wilhelm von Humboldt (1767-1835), som vid 1800-talets början bildade Humboldt-Universität zu Berlin – där bildningsidealet tillsammans med paradorden ”Lehrfreiheit” och ”Lehrnfreihet” var centrala. Det vill säga att: ”Professorn skulle ha rätt att föreläsa över det han ansåg väsentligt. Studenten skulle ha rätt att bevista bara de föreläsningar han ville lyssna till.”
– Humboldts bildningsbegrepp föddes ur en process där samhället blev mer individualistiskt, säger historikern och lektorn i journalistik, Marie Cronqvist, som i sin forskning har specialiserat sig på mediehistoria.
Vi sitter på hennes kontor på Institutionen för kommunikation och medier. Hon menar att det i dag finns betydelseglidningar i bildningsbegreppet som har att göra med det moderna universitetet vilket formades under 1960-talet. Där såg man utbildning som någonting instrumentellt som skulle leda till människans anställningsbarhet, snarare än till hennes bildning. Marie Cronqvist tror att detta förhållningssätt ökar stressen bland studenter och att bildning har potential att vara en motvikt mot det snabba tempot i vårt samhälle i dag.
– Det är en millisekund i mänsklighetens historia som vi har behövt ta in och filtrera så stora mängder information. Det har blivit viktigare än någonsin att sortera och bortsortera. Studenter behöver fortfarande tid att processa, reflektera och meta-reflektera, säger hon.
Marie Cronqvist förespråkar ett universitet och ett bildningsbegrepp som innebär att man samverkar med världen och samhällsförändringar. Ett bildningsideal där man inte sluter sig från omvärlden eller går in i det arkaiska.
– Det bästa vore om vi kunde få bildning och utbildning att samverka på ett bättre sätt, säger hon.
Jag går genom Lundagård, förbi Gamla kirurgen, genom parken vid Universitetshuset som står i höstskrud. Jag stannar upp och tar en bild. Solen blänker i löven. Google maps hjälper mig sedan att navigera genom sjukhusområdet. “Destinationen ligger på vänster sida.”
Solen strilar in i Mattias Beltings kontor. Han är överläkare, professor och cancerforskare vid Lunds universitet. Han säger att bildade personer ofta är tilldragande och att det nog beror på att vi är evolutionärt programmerade att dras till berättelser.
– Bildning handlar om att överge jaget och ge sig hän åt någonting större för att berikas som individ. Det är också en livsstil. Man ägnar sig åt den individuella utvecklingen i syfte att formas till en harmonisk människa, säger han.
Mattias Belting tar upp det aktuella exemplet då Skolverket annonserade att de skulle stryka antikens historia ur läroplanen i grundskolan. En annonsering som de senare drog tillbaka.
– Det blev ramaskri. En lokal professor blev högröd i ansiktet av indignation och jag förstår honom. Å andra sidan finns det mycket annan kunskap som i dag borde ingå i bildningsbegreppet. Insikt om könsmaktsordningens strukturer, kunskap om genetisk variation och biologisk mångfald samt termodynamikens lagar och jordens klimat.
Han menar att den nya kunskap vi har förvärvat, inom dessa fält, är omvälvande för hur vi kan förstå och se på oss själva som människor. Någonting som blir omvälvande även filosofiskt och psykologiskt.
Vi kommer in på händelserna kring Svenska Akademien (SA), som startade med att journalisten Matilda Gustavsson den 24 november 2017 publicerade granskningen “18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp” i Dagens Nyheter.
– Sara Danius [dåvarande ständig sekreterare i SA, reds. anm.] är den person som för mig personifierar bildning. Hon är kunnig utan att vara elitist. Sara Danius kontrast är Horace Engdahl som i samband med händelserna kring Svenska Akademien avslöjade sig som en obildad person. Men man kan inte förneka att han är kunnig, säger Mattias Belting och fortsätter:
– I bildningsbegreppet lägger jag egenskaper som ödmjukhet, moral och mod. Horace Engdahl verkar sakna de egenskaperna medan Sara Danius bemästrar dem, säger Mattias Belting.
Jag åker till Stockholm. På tåget har jag hamnat i ett fyrsitssäte jämte tre turister. Mannen intill mig skriver vykort. Med precision och noggrannhet väljer han sina tecken på ett skriftspråk jag inte kan uttyda. Jag undrar i tysthet vad han skriver om och vem som ska få vykortet, och varför han inte nöjer sig med ett inlägg på Instagram eller ett sms. Standardmallen för vykortsskrivande följer en enkel logik: rapport om vädret, kort återgivelse av naturen, en personlig insikt, en varm hälsning – kanske ett ”jag saknar dig”. Jag tänker på reseskildringar, bildningsromaner, geografiska återgivelser, naturskildringar. De har alla spelat en stor roll i litteraturhistorien. För visst är väl litteraturhistorien en del av det vi pratar om när vi pratar om bildning?
Horace Engdahl sitter försjunken i en röd mapp på Mellqvist café vid Sankt Eriksplan i Stockholm. En svart hund ser på mig med sorgsna ögon medan jag förser mig med kaffe. När Horace Engdahl slår igen mappen, och vi tar i hand, skymtar jag Svenska Akademiens logotyp med valorden “snille och smak”.
I SVT-serien Liv och Horace (2016-2017) beskrivs Horace Engdahl av den finlandssvenska berättarrösten som en som “för många är själva sinnebilden för bildning”. Han är ledamot i Svenska Akademien, på stol nr. 17, och var under tio år dess ständige sekreterare. Han har även gett ut en rad böcker. Den senaste, De obekymrade, kom ut i maj 2019. Han är i den, och i tidigare böcker samt i media, öppet kritisk mot #metoo-rörelsen.
Med Mattias Beltings ord i bakhuvudet frågar jag Horace Engdahl hur han ser på kopplingen mellan etik och bildning.
– Bildning är inget vaccin mot ondska. Men det kan man inte heller kräva av bildningen eftersom det inte finns någonting som vaccinerar mot ondska.
Horace Engdahl tycker att det klassiska bildningsbegreppet, debatten kring det och dess innebörd, är utarmad i dag.
– Bildningssträvan är ett sätt att inte vara en kugge i maskineriet och att vara oförsiktig. Men för att lyckas måste du vara hårdför och beredd på att leva väldigt enkelt. Men så länge biblioteken står öppna och många teatrar och operor har studentrabatterade priser, så är inte det något stort problem, säger han och dricker en klunk ur glaset med kaffe latte.
Vi talar om informationssamhället och hur den breda tillgången till kunskap riskerar leda till att kommande generationer blir mindre reflekterande.
– Jag förstår inte att bildningen har så liten dragningskraft i dag.
Horace Engdahl tänker efter, och ändrar sig:
– Jo, jag förstår det, det är nämligen en sak med bildning som man måste säga såhär direkt för att avskräcka alla. Det är väldigt tidskrävande att skaffa sig bildning, det går inte att komma ifrån. Det finns ingen genväg. Det tar extremt lång tid.
Horace Engdahl berättar att hans bildningsresa har skett i uppror mot rådande ideal. Under 1970-talet var han själv marxist. Många inom vänstern såg bildningsbegreppet som någonting förlegat, ett borgerligt instrument som användes för att undergräva den “vanliga människans” självkänsla.
– Jag fann så småningom att marxismens rigida tolkningsmönster inte räcker till för att förklara kulturella fenomen, säger han.
Horace Engdahl menar ändå att 1968-rörelsen och vänstern under 1970-talet var den sista stora kärleksförklaringen till den klassiska bildningen.
– För att på ett trovärdigt sätt vara kritisk mot någonting måste du också lära dig det väldigt väl. Vi pratade till exempel om hur vi kunde förstå Beethoven i ljuset av övergången från feodalism till kapitalism, men vi talade med sakkunskap om Beethoven, säger han.
Under 1980- och 1990-talen kom det som Horace Engdahl kallar för “populärkulturens triumf”.
– Plötsligt blev det lika väl ansett att kunna mycket om rockmusik som att kunna mycket om 1600-talets madrigaler. Det där går att överföra på massor av områden, säger han.
Han vill på intet sätt uttrycka fientlighet mot dagens informationssamhälle och breda tillgång till kultur. Däremot är han tydlig med att utarmningen av språkkunskaper, musik, litteratur, konst, estetik, är ett hot mot människan som en reflekterande varelse. Tillägnandet av kultur är i dag större än någonsin – men fyller enligt Horace Engdahl en annan funktion än tidigare.
– Den är konsumistisk och spelar på snabba känslosignaler, säger han.
Horace Engdahl förespråkar ett klassiskt bildningsideal då han menar att det funkar som ett navigationsverktyg, en kompass, för all form av kulturellt och socialt tillägnande.
Han avslutar:
– Bildning är beredskapen för det du inte redan vet. Du måste vara beredd att ändra dig när du ser det du inte tidigare såg, säger han.
Tågresan tillbaka till Lund. Det finns någonting tilltalade i det som får ta tid, men jag blir samtidigt lite rastlös. När vi lever i ett överflöd av information är tid för reflektion, långsamt hantverk, tystnad och kanske just vykort, på samma gång det viktigaste och det lyxigaste vi har.
Annika J Lindskog är lektor och forskare inom litteraturvetenskap. Hon disputerade vid Lunds universitet med avhandlingen On Silence (2017). Vi möts utanför biblioteket på Språk- och litteraturcentrum en eftermiddag i oktober. Hon problematiserar den stereotypa bilden av vad det innebär att vara en bildad person.
– Man har läst vissa böcker, kan identifiera andras referenser, känner till grekiska gudar och har läst och kan citera William Shakespeare utantill. Men bilden av en bildad person som någon som är väldigt referensrik är möjligtvis förlegad. Jag tycker att det är väldigt bildat att kunna citera texter utantill, men bildning handlar inte bara om sakkunskap, säger hon.
Hon menar att viktiga komponenter i ett modernt bildningsbegrepp är förmågan till nyanserat tänkande, kontextualiserande och storhet att inse att alla sidor av en fråga har godtagbara argument.
– Vårt samhälle är så polariserat att det som borde anses som bildat i dag är förmågan att kunna fokusera på vår gemensamma mänsklighet. Att se nyanser är någonting som vårt samhälle behöver utveckla, säger hon.
En bild ur författaren Ellen Keys (1849-1926) bok Bildning: några synpunkter (1897) har fastnat hos mig: Om vi har fyra stycken kråkor på en elledning, och skjuter en av dem, hur många har vi kvar? Matematikern svarar: tre. Den bildade svarar: ingen, de andra kråkorna flyger iväg när de hör skottet.
Eftersom antikvariat Patrik Andersson på Bredgatan är stängt måste jag och Alfred Sjödin, forskare inom litteraturvetenskap vid Lunds universitet, gå till ett närliggande kafé. Det är ovanligt varmt denna höstdag men Lunds invånare är envist klädda i halsduk och mössa.
Jag frågar Alfred Sjödin varför han valde ett antikvariat som mötesplats för vår intervju.
– Antikvariaten har en viktig funktion i det kretslopp som bildning kräver. Vanliga bokhandlar har sällan vetenskaplig litteratur och eftersom Sverige inte har en jättestor bokmarknad är det svårt att få tag i halvaktuella böcker eller semi-klassiker när man behöver dem, säger han.
Bildning, för Alfred Sjödin, innebär att man besitter icke-specialiserad kunskap inom historia och kultur i vid mening. Han menar att förmågan att sätta saker i perspektiv, kunna kontexualisera och jämföra med kunskap man redan har, är en grundbult i bildningen.
Jag frågar honom om han tror att åsikter och bildning hänger samman:
– Jag tror att det finns en uppfattning om att bildning och tolerans hänger samman. Men man kan komma fram till obehagliga åsikter både genom att tänka för lite och att tänka för mycket. Det finns ingen automatisk koppling mellan tolerans och bildning eftersom det finns för många undantag för att kunna betrakta det som en regel, säger han.
Jag sitter vid min bokhylla hemma i lägenheten. I TV-apparaten har jag tillgång till alla möjliga streaming-tjänster. Jag vet ändå inte vad jag ska se på. I min mobil har jag tillgång till musik, nyheter, hela världens blogginlägg, familj, vänner och bekanta. Så här har verkligheten inte alltid sett ut.
Gudrun Carlsson föddes 1948 på en bondgård utanför Lidköping. Hennes pappa hade Stockholmstidningen under vinterhalvåret. Familjen hade inte råd att ha den hela året. Gudrun Carlsson har tidigare jobbat som undersköterska inom hemvården. I dag är hon pensionär men aktiv inom kyrkan i Skara stift. Hon ägnar sig åt volontärarbete med flyktingar två dagar i veckan.
Jag ringer upp henne en ovanligt regnig eftermiddag för att boka in en tid för intervju.
– Nej, säger Gudrun Carlsson,
– Jag har tid nu direkt.
Hon har en tydlig uppfattning om vad bildning innebär.
– En bildad person tar del i samhällsdebatten, har ett allmänt intresse för sin omgivning och vad som händer i världen. Att tolka sin historia ger den ett mervärde, säger hon och tillägger:
– Jag kan lite om mycket, men jag är inte specialist på någonting, förutom att baka bröd.
Gudrun Carlsson tror att nyfikenhet, lyhördhet och mod att tala med människor är de viktigaste egenskaperna för att kunna bli bildad.
– Då menar jag inte att jag vill titta genom grannens gardin, men jag är intresserad av människors berättelser. När jag jobbar med flyktingarna får jag träffa människor från Azerbajdzjan, Syrien, Palestina, Eritrea och Somalia. Länderna kommer till mig fast jag aldrig har besökt dem. Alla människor bär på en berättelse, bara vi väljer att lyssna på den, säger hon.
Jag frågar om hon tror att bildning och etik hänger samman:
– Jag kan ha fel, men jag tror inte att man kan vara nazist och allmänbildad. För vore man allmänbildad kunde man inte bilda de åsikterna, eftersom man inte är öppen. Till exempel Anders Behring Breivik och andra, som tror att de har sanningen. Sådana människor har en dysfunktion i hjärnan, säger hon.
Jag väljer en podcast att somna in till, lägger huvudet på kudden och vandrar med blicken över min bokhylla. Där finns de titlar jag har läst, de som jag inte ännu har läst, och de jag förmodligen aldrig kommer att läsa.
Rättelse: I den tryckta versionen av reportaget uppges att Anders Nilssons antikvariat ligger på Kyrkogatan. Det rätta förhållandet är att Antikvariat Patrik Andersson ligger på Bredgatan.
