Ur kranen droppar den tysta kunskapen

- in Kulturreportage

Bildning förknippas inte sällan med antal lästa klassiker och avklarade högskolepoäng, och få vurmar numera för den kunskap som ryms i en hantverkares händer. Nina Morby skriver om den tysta kunskapen, och hur den försvinner när ingen frågar sig hur en vattenkran fungerar.

”Jävla skitpryl” svär min morfar åt telefonen han precis har fått. Det är den tredje i ordningen som han insisterar på inte fungerar. Något är fel med knapparna. En lampa blinkar (varför finns den ens där?). Framför allt är den i sin helhet ologisk. Vi åker tillbaka till affären där kassakillen ler ansträngt och igenkännande, för att inom loppet av en kamerablixt langa över en ny skitpryl och intygar således ett fortsatt kontinuum mellan Smålands sista teknikmotståndare och 14 dagars bytesrätt.   

Morfars reaktion påminner mig om en inledande passage i boken Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974), där berättarjaget upptäcker en läckande kran i sin väns kök. Efter en tveksam ansats att laga kranen ger vännen upp, och låter vattnet fortsätta rinna ner i evigheten. Ur kranen droppar även bokens sensmoral: Den som kör en motorcykel bör kunna förstå sig på densamma. Att låta en vattenkran droppa tills nästa blodmåne säger något om människans existens i teknologins tidevarv, och vad det har gjort med hennes problemlösningsförmåga.

Morfar Lämnar ingen vattenkran droppande. Därför befinner vi oss i teknikaffären denna eftermiddag. Kassakillen, tillika denna moderna iPhonenärda generation Y-människa, och min morfar: En hantverkare vars yrkesliv gått ut på att på mutternivå förstå varje del i en bilmotors kretslopp, representerar varsin sida av den smarta telefonens lansering. Teknikromantik kontra teknikskepticism. En av dem äger inte en dator.

Min morfar är en bildad man, men hans kunskapsbank inbegriper ingen förståelse för en telefons operativsystem eller vilket instagramfilter som suddar ut fina linjer.  Ej heller läser han många böcker, och kan därmed inte sägas vara särskilt kultiverad om måttstocken utgörs av klassisk litteratur eller antal högskolepoäng. Han besitter en annan bildning, och den förvaltas i händerna.

Det talas om läsningsdöden. Under hösten har alarmistiska ledar- och kulturtexter letat sig upp på mediernas dagordning. Förvisso befogat, visar Medierådets senaste rapport. Men för att nyansera samtalet finns en annan kunskapstradition som allt mer förtvinar i takt med att AI-innovationer ersätter mänsklig arbetskraft och fler vill plocka högskolepoäng än potatis. Hantverkaren har blivit en utdöende art bland yrkesverksamma. Trots hög ungdomsarbetslöshet ekar många lärlingsplatser tomma i såväl Sverige som Europa. Mellan 2018 och 2005 tappade landets yrkesprogram nästan var tredje gymnasieelev.

I essän “Handfast försvar för praktisk intelligens” (SvD, 2014-01-15) skriveMerete Mazzarella om dansken som älskar tegelstenar. Mattias Tesfaye skrev boken Kloge hænder (2013): Ett försvarstal för händernas kunskaper. I den framförs en oro över det praktiska vetandets akademisering. Tesfaye ringar in företeelsen genom en överläkares möte med sjuksköterskor som läst Foucaults originaltexter, men saknar kunskaper i att lägga förband. Orsaken, menar Tesfaye, stavas taylorism: En nyliberal strävan efter tillväxt och effektivisering, där mänskliga händer allt mer förväntas efterlikna en robots växelspakar. Därtill har hantverkarens sex appeal minskat drastiskt bland den yngre generationen.

I Lund märks hantverkets devalverade värde särskilt, i sin bjärta kontrast mot akademins fäbless för teoretiskt kunnande. I staden fylld till brädden av postmoderna vegetarianer och medvetna växtgäris sätts ofta likhetstecken mellan bildning och antal klassiker i bokhyllan.  Det praktiska kunnandet glöms lätt bort, kanske för att det inte inbjuder till name-dropping under fredagsminglet.

Illustration: John Nyström

Att det råder klassförakt gentemot arbetarklassen, hantverkare inräknat, är gammal skåpmat även för den blåögde. Mia Blomgren valde att blottlägga det hela i radioprogrammet ”Dom kallar oss white trash” samt uppföljaren ”Akademikerjävlar” (2017). Ett av avsnitten i den sistnämnda serien avhandlar just den tysta kunskapen. Den kallas så, eftersom den ibland är helt omöjlig att skriva ned. Till skillnad från medelklassens arbetsuppgifter, som ofta innebär ett dokumenterande av kunskaper genom analyser och rapporter, sitter hantverkarens vetande i händernas muskelminne efter årtionden av att ha upprepat samma rörelser. Harry Martinsson beskrev det i sin dikt Människans händer (1971): ”Händernas erfarenhet är beröringen, deras liv bland tingen är mångfaldigt, fullt av tysta innehåll.”

Att förstå hur sakerna vi omger oss med fungerar har därtill blivit en raritet i västerländsk nutid, vilket bidragit till den praktiska kunskapens förlorade attraktionskraft och status. Den tekniska determinismen, det vill säga idén om tekniken som en självständigt verkande kraft, lockar få till att söka svar på dess komplexitet. Konsekvensen tycks ha blivit en distans mellan hantverkarens kunskaper och tingen som genererats från det.

Jag tänker på min morfar, och på hur hans kunskap finns förvaltat i det materiella. I huset, verandan, i takbjälkarna. Och i händerna: I ådrorna, handflatan, i fingertopparna. Där finns en historia av praktisk kunskap, en tyst encyklopedi som rinner ur vattenkranen i takt med att ingen längre frågar sig hur den lagas. Därför är det beklämmande att han denna eftermiddag inte erbjuds en förklaring för hur telefonens programvara och knappfunktioner manövreras, i enlighet med den problemlösningsförmåga som kännetecknar samtidsmänniskan.

Den som har en telefon bör kunna förstå sig på densamma, resonerar min morfar när han besviken lämnar teknikaffären. I händerna bärs ett helt bildningsarv, och kvittot med 14 dagars bytesrätt.

You may also like

Läs en bok och slå dig fri

När du själv tar ansvar för din fortbildning