Kvinnor är överrepresenterade på grund- och avancerad nivå, men faller bort bland de högsta akademiska positionerna. Insamlingsstiftelsen Academic Rights Watchs revolt mot lika representation är obegriplig, menar Olivia Östlin och Elfva Barrio.
Insamlingsstiftelsen Academic Rights Watch – som, enligt deras beskrivning, bevakar den akademiska friheten i Sverige – uppmärksammade i början av november att Lunds tekniska högsokla (LTH) tillhandahåller medel för tjänsten som biträdande lektorat enbart om en kvinna ska få den. Detta menar de är diskriminering mot män. I ett uppföljande inlägg för några veckor sedan sammanfattar de reaktionerna inlägget fått på Twitter (givetvis i linje med ARW:s argument). Exempelvis understryks ”halvt på skämt och halvt på allvar”, som de själva uttrycker det, att män i sin ansökan ska ”identifiera sig som kvinnor”. Osmakligt.
Det dessa bevakare av den akademiska friheten inte verkar förstå är varför kvinnliga nyrekryteringar numera prioriteras. Att aktivt motverka att kunskapens ombud till största del utgörs av män är att främja den akademiska friheten, eller snarare, att främja att samtliga kön får möjlighet att tillämpa denna frihet.
Snedrekryteringen av kvinnor sträcker sig långt tillbaka i tiden. Även idag – trots den kränkande behandlingen mot män ARW beklagar – utgör kvinnor endast 28 procent av Lunds universitets professorer.
Vissa menar att den ojämna könsfördelningen kommer växa bort med tiden. Detta tycker vi är märkligt. Faktum är att det så tidigt som på 1950-talet fanns lika många högutbildade män som kvinnor. Därefter har andelen kvinnor ökat markant. Ända sedan 1980-talet har kvinnor varit överrepresenterade inom högre utbildning på grund- och avancerad nivå. Således har den manliga dominansen haft möjlighet att rent naturligt dö ut. Trots detta faller den överrepresenterade högutbildade kvinnliga befolkningen mystiskt bort ju närmre man kommer akademins högsta sfär. Att alla dessa kvinnor helt enkelt är ointresserade av en fortsatt akademisk karriär verkar vara högst osannolikt. Snarare bör detta ses som vad det är: ett resultat av skeva strukturella maktförhållanden. Men ARW viftar nog bort dessa siffror i det ’spuriösa sambandets’ namn.
Denna revolt mot en lika representation av vilka som har tillgång till att producera vetenskap har vi svårt att begripa. Det är förvisso en tydlig trend i samhället i stort – inte minst inom den så kallade incel-rörelsen och den alternativa högern.
Vilket sammanträffande att samtliga verkar tycka att feminismen har gått för långt!
I enlighet med UKÄ:s rapport såg vi fjol en jämlik könsfördelning bland doktorandnybörjarna i Sverige. Även bland lektorerna ser vi en någorlunda jämn fördelning sett till kön. UKÄ visar även att 52 procent av kvinnorna och 37 procent av männen i årskullen som föddes 1993 påbörjat högskolestudier vid uppföljningsåret 2017. Det vill säga, den kvinnliga överrepresentationen fortlöper inom grund- och avancerad nivå. Vem vet, inom en snar framtid kanske det är det manliga könet som behöver inkvoteras. Vem kommer då gå ut till genusflummets försvar?
