Hatet mot externatet

- in Nyheter, På djupet

Momentet Externatet på psykologprogrammet har länge varit omdiskuterat. När en grupp studenter under hösten 2019 upplevde sådant obehag att de gavs tillåtelse att slippa undervisningen, uppstod en polariserad diskussion om sexism och samtalsklimat.

Kursen ”Psykologernas arbete i grupper och organisationer” grundar sig på Harvardprofessorn Chris Argyris teorier om lärande i organisationer och hur tendensen att undvika negativa känslor leder till stagnation, ineffektivitet och dålig arbetsmiljö. Som en del av kursen deltar studenterna i en grupprelationskonferens, ofta kallad Externatet. Med hjälp av fem så kallade konsulter och den omdiskuterade Tavistock-metoden, studerar de under två heldagar hur omedvetna grupprocesser påverkar deras inlärning och invanda föreställningar.

Kursen har funnits på Lunds psykologprogram sedan 1980-talet och har i åtta år letts av bland annat psykologen Johan Grant. När han år 2012 tog över var ”Psykologernas arbete i grupper och organisationer” en kurs med dåliga kursutvärderingar och förvirrat upplägg. I dag är kursen en av de högst utvärderade på programmet och har ofta lovordats av studenter.

I en kursutvärdering från vårterminen 2017 svarade 18 av 19 studenter att kursen ”mycket” eller ”väldigt mycket” bidragit till studentens lärande eller utveckling som blivande psykolog.

”Jag tycker att detta har varit den bästa kursen på hela programmet”, skriver en student i kursutvärderingen.

”Det är en av de få kurserna vi har haft där jag känner mig respektfullt bemött, ansedd som kompetent och där jag upplevt att lärarna faktiskt har varit måna om min inlärning”.

”Jag har fått en helt ny nivå av kontakt med mitt känsloliv som ger mig energi och mod att vara innerlig” skriver en annan.

Men kursen har också kritiker. Varje termin beskriver en grupp studenter obehag, skambeläggning, sexism och nedtystning från lärarnas sida. I kursutvärderingen från 2017 skrev en student: ”Språkbruk starkt färgat av sexism och språkligt exkluderande av minoritetsgrupper som exempelvis könsmässigt icke-binära personer sänkte mitt förtroende för ledningen och försvårade samarbetet”.

I en intern Facebook-tråd från hösten 2019 uppmanar en student andra studenter ”som också upplevt kursen som problematisk eller obehaglig” att kontakta studierektorn för att få till en förändring.

Inlägget sätter igång en upprörd diskussion om människans fragilitet, sexism och ett hämmande samtalsklimat. Några veckor senare blir en av kursens lärare, Johan Grant, avsatt.

Vad hände egentligen på kursen ”Psykologernas arbete i grupper och organisationer”, hösten 2019?

Illustration: Julia Juväng

Den 29 november 2019 åker psykologstudenterna i sedvanlig ordning till Råbylunds gård för att ta del av Externatet. Temat för konferensen är ”Var är pappa? – En utforskande konferens om individens, gruppens och kollektivets förhållande till kön, makt och ledarskap”. Studenterna förbereds med instruktioner om vad som komma skall.

Max Kaymak som tog examen 2017, minns Externatet.

– Vi delades in i mindre grupper och fick olika uppgifter. Vi skulle exempelvis välja en ledare. Samtidigt kom konsulterna med förvirrande och provocerande påståenden, såsom: ”Här verkar det bara finnas en naturlig ledare”.

Han upplevde det som otydligt och jobbigt, minns Max Kaymak. Men också givande.

– Tanken är att det ska skapa självinsikt. Det blir jobbiga diskussioner som gör att man förstår sin egen inbundenhet och det ger möjlighet att reflektera över sin självbild och värderingar, säger han.

När Max Kaymak deltog i Externatet år 2015 tyckte han att stämningen i klassen förändrades. Han minns att det blev mer avslappnat och han började prata med personer som han inte hade pratat med tidigare.

– På psykologprogrammet ska man helst vara tredje vågens feminist och vänsterpartist. Jag lägger ingen värdering i det men det måste finnas utrymme för att uttrycka andra åsikter, säger han och fortsätter:

– På Externatet tvingades vi för första gången konfronteras med andra perspektiv. Jag insåg att man kan tycka olika men ändå mötas och jag tror att det är nyttigt, framförallt för psykologer som ska behandla människor med ibland avskyvärda åsikter, säger han.

Under höstterminen 2019 når konflikten nya höjder.

Efter Externatet på Råbylunds gård fortsätter kursen i Lund. Studenterna analyserar och diskuterar med hjälp av kurslitteratur och Chris Argyris teorier om glappet mellan den ideologi vi säger oss ha och den vi praktiserar. En kvinnlig student är kritisk till temat och menar att det är exkluderande för henne som homosexuell. Johan Grant vill att hon konkretiserar: Vad menar hon?

– Jag var nyfiken på hennes upplevelse och ville att hon skulle formulera på ett sätt som stimulerade lärande och sa, i vetskap om att andra homosexuella studenter i klassen inte nödvändigtvis tycker som hon, att hon genom sitt sätt att uttrycka sig tillfångatar alla homosexuella kvinnor att tycka som hon, säger han.

Illustration: Julia Juväng.

Att som lärare inte backa undan utan lösa konflikter och visa att de ofta grundar sig på missförstånd, menar han, brukar innebära gott lärande. Denna gång blir stämningen offensiv.

En annan student ställer sig upp och menar att Johan Grant ställer grupper mot grupper. Hon, som vi kan kalla Sofia, är själv homosexuell och upplever sig också diskriminerad av kursens tema.

– ”Var är pappa?” är den fråga jag ständigt kommer få höra när jag själv får barn. Jag uppfattar temat som väldigt homofobt, säger hon.

Hon har tidigare suttit i programmets jämlikhetsutskott och hört hur andra studenter upplevt panikångestattacker, depression och självmordstankar i samband med Externatet. Nu känner hon samma sak.

– Som lesbisk var momentet oerhört påfrestande. Perspektiven som lades fram var sexistiska och homofoba och jag reagerade fysiskt på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt, säger hon.

Hon får panikångestattacker som varar i flera månader efteråt.

Psykologprogrammet, menar hon, dras, precis som övriga samhället, med sexism, homofobi och ett starkt patriarkat. Ändå upplever hon att programmet varit tryggt, en plats där hon sluppit undan mycket av de trakasserier hon dagligen upplever.

– Jag blir utsatt för trakasserier från män varje gång jag går på stan med min flickvän. När Externatet kom med sina homofoba och sexistiska perspektiv blev det för mycket, säger hon och fortsätter:

– Det gör mig ledsen att man kan tycka att en sådan kurs är värd att behålla, när man samtidigt vet hur många som mår oerhört dåligt av den.

Hon menar att psykologer måste kunna utsättas för obehag, att man bör rannsaka sig själv och vara i kontakt med sina egna affektioner, men att hon under Externatet känt sig diskriminerad, upplevt stark minoritetsstress och i rädsla för att bli underkänd känt sig förhindrad att ifrågasätta.

Tillslut går det för långt för Sofia. Hon tar ton och kritiserar Johan Grant och de perspektiv han lägger fram. Några studenter nickar medhållande. Andra sitter tysta. Strax därefter går hon och fyra klasskompisar till studierektorn Jonas Bjärehed.

Thomas Nilsson, som i dag läser termin tio på psykologprogrammet, gick också till studierektorn, men för att visa sitt stöd för kursen. Han tror inte att kritiken mot momentet grundar sig i kränkningar eller sexism från lärarlaget, utan har ideologiska orsaker.

– Anledningen till att det blir en sådant tjohej varje gång Externatet sker är i första hand att det utmanar en ideologi kring hur man ska vara och hur man ska tycka, som är mycket stark på psykologprogrammet, säger han.

Han talar om en ett hämmande samtalsklimat och en liten identitetspolitisk vänsterfalang som sätter normen för vad man får tycka. De agerar moralväktare, fördömer och verbalt attackerar studenter och lärare som de inte håller med.

– Det finns många som är kristna, höger, liberala eller konservativa på programmet men som inte vågar säga det. De struntar i att delta i diskussioner, för de orkar inte med hatet, säger han och fortsätter:

– Det är oerhört viktigt att man kan ha ett samtal om känsliga saker, exempelvis diskutera den psykologiskt symboliska fadern eller fadersfunktionen. Att påstå det som kränkande omöjliggör lärande. Universitetet måste värna om diskussionerna, och Externatet är den enda kursen på programmet som gör det.

På morgonen den 9 november, strax efter att studenterna klagat hos studierektorn Jonas Bjärehed, får lärarlaget ett mejl. I mejlet skriver studierektorn att flera studenter ”med hänvisning till att de dels känner obehag inför undervisnings- och examinationssituationen och att de dels uppfattar att både situationen som sådan och bemötandet/kommunikation i situationen har inslag som strider mot etiska normer och riktlinjer som gäller för verksamhet vid Lunds universitet” med omedelbar verkan ska befrias från kursen. Istället får de en kompletteringsuppgift där de ska formulera sin kritik av kursen. För övriga studenter ska examinationen anonymiseras.

Någon konkret förklaring kring vad lärarlaget anklagas för eller varför kursen hastigt förändras ges inte till lärarlaget, trots att frågan upprepade gånger ställs. ”Jag antar att det väl i så fall måste röra sig om sådant som diskriminering och kränkande särbehandling”, säger Jonas Bjärehed när han i samtal med Johan Grant den 10 december pressas på vad anklagelserna handlar om. Johan Grant försäkrar att något sådant inte hänt och får till svar att ”snällhet är en princip som är viktig i arbetet”.

Jonas Bjärehed menar, trots luddiga samtal och otydlig kommunikation med lärarlaget, att agerandet varit riktigt och att studenternas berättelser var rimliga.

– Det var tydligt för mig vad jag behövde göra när studenterna förklarade vad de upplevde. Vad lärarna hade sagt i det läget hade inte förändrat studenternas upplevelser eller min bedömning, säger han och fortsätter:

– När studenter mår så dåligt som dessa studenterna gjorde, oavsett om de är i minoritet, så måste vi agera.

Johan Grant är upprörd över ledningens hantering och att studierektorn inte undersökt eller ifrågasatt studenternas påstådda upplevelser.

– Man måste göra skillnad mellan subjektiva upplevelser och objektiva kränkningar. Det senare har aldrig förekommit, säger han och fortsätter:

– Hur skulle majoriteten av studenter kunna tycka att kursen är bra eller jättebra om det faktiskt skulle förekomma kränkningar? Det hade framgått i kursutvärderingarna.

Han menar att det blir allt svårare att hålla i kurser som går emot vissa invanda föreställningar och innebär självrannsakan för studenterna.

Illustration: Julia Juväng

– Den institutionella viljan att ha en kurs som tar upp känsliga ämnen och ifrågasätter starka ideologier finns inte. Man tror att man genom detta skyddar studenterna, men det är tvärtom, säger Johan Grant.

Nu upplever han istället att samtalet av ideologiska orsaker tystas, och att en liten grupp studenter som inte vill tala öppet om känsliga frågor, utan lägger locket på, ger upphov till en oresonlig, dömande och sluten samtalskultur på programmet.

– Man antar att människor är långt mer bräckliga än vad de är och utvecklar en identitet som handlar om att skydda sig själva och omgivningen från perspektiv. Det är ett stort problem i undervisningen av blivande psykologer, säger han.

Den 17 december får Johan Grant ett samtal där kursens examinator tillika institutionens prefekt, Robert Holmberg, meddelar att han saknar förtroende för honom som lärare för Externatet. Istället hänvisas han till Jonas Bjärehed för att ”komma överens om andra arbetsuppgifter”. Samtalet är kort och stämningen tryckt.

Nu väntar ordentliga förändringar av kursen – undervisningsstrukturen ska ändras och Externatet göras frivillig. Vad som händer med momenetet i höst, om det alls kommer att finnas kvar, återstår att se.

Säkert är att Johan Grant hållit kursen för sista gången. När hans förordnande löper ut den sista juni, är åtta år på psykologiska institutionen i Lund över.

3 Comments

  1. Johan Grant citeras så här:

    ”Hur skulle majoriteten av studenter kunna tycka att kursen är bra eller jättebra om det faktiskt skulle förekomma kränkningar? Det hade framgått i kursutvärderingarna.”

    Jag har suttit på ett möte där en manlig kollega kom in och bokstavligen drog mig i håret. Ingen annan märkte det ens.

    Jag har jobbat med en man som konsekvent ignorerade kvinnliga kollegor och arbetsledare. Mina manliga kollegor tyckte att han var ansvarsfull och alltid levererade vad han lovade.

    Jag har – för många år sedan – gått i en klass där flera av mina klasskamrater sa att klassen hade god stämning och inga problem. Samtidigt var jag mobbad till den grad att jag övervägde självmord.

    Om en psykologilärare verkligen tror att hela klassen märker av problem som endast drabbar en minoritet så tror jag att han kanske faktiskt inte är jättebra på psykologi.

  2. Kränkt. Samtidens modeord nummer ett och något av de skadligaste och farligaste vi har för ett öppet, tolerant och inkluderande samhälle. Intressant att de som skriker sig hesast för tolerans och inklusion är de som uppvisar minst av det.

    Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är tydligen större…

  3. Väldigt tråkigt att en minoritet av elever förstör för resten.

Leave a Reply to Jenny D Cancel Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du