Det är något vi glömmer

Till hösten börjar en förändrad undervisning i Lund, i skuggan av covid-19. Krönikören Amandus Gustafsson planerar att återuppta sina litteraturvetenskapsstudier. Men pandemins framfart väcker onda aningar. Blir seminarier inte mer än Zoom-möten? Vilka samhällskonsekvenser får ett utbildningsväsen på distans?

Mitt föredragna studieämne litteraturvetenskap och HT-fakulteterna är, som många vet, underbudgeterade. I Universitetskanslersämbetets rapport Lärarledd tid i den svenska högskolan från 2018 konstateras att den statliga ersättningen för NTF (naturvetenskapligt, tekniskt och farmaceutiskt) – 100 216 kronor – är nästan dubbelt så hög ställd mot HSTJ (humanistiskt, samhällsvetenskapligt, juridiskt och teologiskt) – 52 661 kr. Vad gäller just litteraturvetenskap befinner sig till exempel genomsnittlig lärarledd tid på knappa 6-7 timmar i veckan. Jämfört med NTF-snittet på 15 timmar och HSTJ-snittet på åtta timmar står det klart var prioriteringarna ligger. Med distansundervisningens virriga, opålitliga metoder riskerar humanioras kvalitet och antal timmar att närma sig noll.

På så sätt kan min oro även lätt avfärdas: Vad är några timmars förlorade seminarier mot en hel ingenjörsvecka, mot läkarutbildningen? För är det inte sant att blivande sjuksköterskor, geologer och ingenjörer går miste om så mycket mer? Och visst är det så, sett till deras scheman. Men sett till existensberättigande har de aldrig vunnit så mycket som nu.

En pandemi skapar samhällelig efterfrågan på otvetydig tydlighet, där essentiella och funktionella yrken faller in. Aldrig har väl den politiska välviljan vajat så för funktionella utbildningar? Det som anses ”nyttigt” för samhället ligger trots distansundervisning inte ens i närheten av skuggan av ett hot. Lägg till den begynnande lågkonjunkturen och se ännu fler nedskärningar av HSTJ-utbildningar motiveras av den falska uppdelningen ”nytta före nöje”.

Det pandemin också gör är att ställa in alla evenemang – det finns inte längre några scener för kulturen. Ett sjukhus, ett undersökningsrum, en leveransbil: inga behöver synas men de måste definitivt fungera. Litteraturstudier är likaledes osynligt för samhället, och frånvaron av filmvisningar eller konserter är just det, en frånvaro. Vem ställer egentligen krav på att kulturen måste fungera? Knappt någon förutom dess studenter eller utövare. Få ord behövs för att motivera sjukhusens nödvändighet, svårare är det att utmåla kulturens funktion när den inte märks utanför individuell konsumtion.

Minnet är gäckande, kanske försvinner och glöms kulturen helt bort utan konsekvenser – litteraturvetenskapen slopas som onödig. Så fortgår världen. En vars beståndsdelar har reducerats till presskonferenser om dödstal, nyheter om konjunkturen, höjd arbetslöshet och fortsatt bostadsbrist. Ända tills gatorna snart fylls av människor med minnespsykos, människor som maniskt försöker få fram vad de har på tungan, något oerhört viktigt; att bortom frisk kropp, mat i magen, tak över huvudet, bestod livet en gång av något mer.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Quiz: Vilken student är du?

Det är lördag kväll, vad hittar du och