I skuggan av Lundagårds statyer

- in Reportage
@Lundagård

I sviterna av Black lives matter-rörelsen har uttryck för rasism i det offentliga rummet uppmärksammats. Lund är inget undantag. Lundagårds Martin Axelsson Därth och Lydia Löthman har tittat närmare på universitetets statyer, och personerna de föreställer. 

Lund, Petriplatsen, 23 juni 2020. I skuggan av en stor lönn står en bronsskulptur av en ung man, karaktäristiskt grönfärgad av tidens tand. På statyns sockel är tre bokstäver i röd sprayfärg målade: “BLM”. Plaketten nedanför lyder: ”Carl Linnaeus (1707-1778), adlad von Linné, studerade vid Lunds universitet 1727-1728”. Den svenska blomsterkonungen, mest känd för sina bidrag inom botanik och zoologi, har hamnat i blåsväder den senaste tiden efter anklagelser om att hans forskning ska ha legat till grund för rasbiologins utveckling och dagens rasism.

Ingen organisation har officiellt tagit på sig handlingen, men ställningstagandet har stöd på internet. Nära två tusen personer har skrivit på en namninsamling för att riva statyerna av Linné, med motiveringen att hans forskning ”bidrog till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen och som användes som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra etc”.

Henrik Arnstad refererar i Aftonbladet den 17 juni till den brittiske rasismforskaren Fransisco Bethencourt, som menar att Linné ”etablerade en mänsklig hierarki”.  ”Linnés arbeten blev grundstenen i den moderna rasistiska utvecklingen. Människor bedömdes inte längre religiöst, utan klassificerades utifrån anatomi, fysiologi och biologi”.

Gunnar Broberg är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Han har forskat om Carl von Linnés person och verk samt den svenska rasbiologiska forskningen och förklarar kopplingen mellan Linné och rasismen.
– Linné klassificerade inte bara växter i sitt arbete Systema Naturae, [(1735) reds.anm.] utan även djur, mineraler och människan. Han gav vår egen art, människan, namnet Homo sapiens och placerade oss överst i djurriket. Han delade sedan in människoarten i underkategorier som han kallade varieteter. Det fanns fyra olika varieteter baserade på de fyra världsdelar man då räknade: europeer, afrikaner, asiater och amerikaner.

Gunnar Broberg menar dock att varieteterna inte går att likställa med raser.
– Varieteter är inte detsamma som ras och enligt Linné var de något dynamiskt som hela tiden förändrades, de baserades inte på hudfärg, förklarar han.

De olika varieteterna rangordnades emellertid och tillskrevs olika personlighetsdrag. 
– Linné kombinerade teorin om varieteter med den antika temperamentsläran som tillskrev dem olika personlighetsdrag. Varieteterna är ordnade där amerikanen står överst, han är frisk och fri och lever så som alla människor bör leva, berättar Gunnar Broberg.

Trots detta tycker han inte att statyerna av Linné bör tas ned.
– Jag tycker inte att statyn bör tas ned då Linné representerar så mycket annat. Diskussioner kring BLM och Linné bör dock föras, menar Gunnar Broberg.

Gunnar Broberg är inte ensam om den inställningen. Namninsamlingen för att riva Linné-statyerna har även gett upphov till en insamling av motsatt syfte. Upphovsmannen, med stöd av ca 1500 signaturer, menar att viljan att riva statyerna bör ses ”som både pinsam och skadlig i all sin subversiva, masspsykologiska naivitet” och att statyerna bör förbli orörda ”för att undvika ett sluttande plan som innebär fler krav på historisk utrensning i totalitär anda”.

Även statsminister Stefan Löfven, en i mängden av de som gett sig in i debatten, är kritisk till att riva statyerna.

– Nej, jag tror inte på det som något generellt recept. Vi har en historik. Ska man vart hundrade år börja tänka på vilka statyer eller andra monument som ska rivas för att vi nu ser det här i ett annat ljus?, säger Löfven i en intervju med Expressen den 17 juni.

Statyn av Carl von Linné, som under sommaren vandaliserades med röd sprayfärg. Foto: Nina Morby

Karin Annebäck, museikoordinator vid Skissernas Museum, menar att frågan om att riva eller bevara offentliga verk är komplex och saknar en generell lösning.

– Det är viktigt att komma ihåg att historien aldrig är objektiv eller statisk. I skulpturer och monument gestaltas ofta en slags offentlig version av historien. Genom att representera ett perspektiv finns det alltid andra versioner av historien som glöms bort eller trycks undan. Det är därför viktigt att fråga sig vad som ryms i vår historieskrivning och hur det påverkar vårt kollektiva minne.

Hon menar att konst i det offentliga rummet har möjlighet att påverka samhällsdebatten.

– De protester och diskussioner som vi nu ser i flera delar av världen kan förhoppningsvis leda till en större diskussion kring vad som kommuniceras i våra offentliga rum. Vem och vad får ta plats i det offentliga rummet? Vilka perspektiv och berättelser är det som blir historia? Vilken berättelse saknas?

– Offentlig konst har en potential att stärka yttrandefriheten och demokratin när den på något sätt får oss att diskutera och reflektera över samhällsfrågor. Diskussionerna om svenska personmonument som t.ex. Carl von Linné visar att det här är frågor som är relevanta att diskutera även i en svensk kontext, säger Karin Annebäck.

Samhällsordningen synliggörs ofta i materiella ting, såsom statyer. Det menar Catarina Kinnvall, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

– Det materiella blir ett sätt att institutionalisera ett visst sätt att vara. Det blir normaliserat och en så stor del av självbilden av den egna nationen att man inte tänker på vad som är historien bakom.

Att Black lives matter-rörelsen har fått genomslag även i Sverige menar Catarina Kinnvall har att göra med att många känner igen sig.

– Det är många som känner att ”det här är inte någonting som bara händer i USA, utan det händer även här”. Många har de här historierna som sina egna historier. Jag tror det säger väldigt mycket om den underliggande strukturella och institutionella rasism som även finns i ett land som Sverige. Jag ser det som en uppdämd frustration över något som ofta är osynligt. Rasism är ofta osynligt, men inte för de som drabbas av det. Det här blir en möjlighet att protestera mot något som har funnits, som finns, och som kanske till och med har fördjupats. Det ger en möjlighet att lyfta fram det i ljuset. Linné blir bara toppen av ett isberg.

Enligt Catarina Kinnvall blir statyerna en sorts symbolpolitik.

– Bortsett från statyerna så tror jag att det handlar om så mycket annat som är en del av den strukturella rasismen. Statyerna är mer ett sätt att resonera kring den vardagsrasism som många upplever. Det blir en symbolpolitik för att komma vidare med diskussionen. Statyerna är viktiga på ett plan, men det viktigaste är vad en sån här diskussion kan leda fram till – att det kan leda fram till en diskussion kring vardagsrasism. Vad är inkluderat i svenskhet? Vad innebär det att söka jobb med utländskt efternamn? Vem är inkluderad i nationen och vem är det inte? Vad är det som hyllas som svenskhet? Den här idén har representerats av sådana som Linné, som ger uttryck för den här självbilden.

Linné blir bara toppen av ett isberg

Den 24 juni, en dag efter att Linné-statyn vandaliserats, väljer universitets rektor Torbjörn von Schantz att adressera frågan i ett inlägg på sin rektorsblogg med titeln ”Carl von Linné förtjänar statystatus – andra kanske inte”.

”Vissa statyer – dock inte den på Carl von Linné! – har säkert spelat ut sin roll. Men min grundinställning är trots allt att hellre lägga till kunskap och goda förebilder i det offentliga rummet, förklara den historiska kontexten kring gamla målningar och statyer, än att ta bort, förstöra och gömma undan historia, även den som vi inte är stolta över”, skriver han.

Rektorn är mån om att poängtera att rasism och främlingsfientlighet inte hör hemma på universitetet, men tillägger också att vetenskapliga framsteg alltid måste ses utifrån sin historiska kontext. ”Det finns mycket som gjordes för några sekler sedan vid universiteten som idag skulle anses vara inhumant, oetiskt och fullständigt otänkbart. Synen på människor var helt annorlunda då”, skriver Torbjörn von Schantz på sin blogg.

Lundagård har sökt ett uttalande från Lus (Lunds universitets studentkårer) för att höra hur de ser på att universitetet äger kritiserade statyer mitt i studentstaden. Ordförande Malin Bruce svarar att de inte har tid att förankra frågan på grund av det pågående verksamhetsårsskiftet. Samma fråga har skickats till Robin Bernståhle, studentrepresentant i universitetsstyrelsen, som hänvisar tillbaka till Lus.

Vem är inkluderad i nationen, och vem är det inte?

Den 16 juli, en knapp månad efter vandaliseringen av Linnéstatyn vid Petriplatsen, utsätts en annan staty i universitets ägo för samma behandling. En skulptur av diktaren och biskopen Esaias Tegnér, belägen mellan AF-borgen och Historiska museet, har sprayfärgats med orden ”BLM” och ”No nazis”.

Motivet är okänt men kan ha något att göra med dagens nynazisters hyllningar av Tegnér, förklarar Dick Harrison, professor i historia vid LU.

– Att högerextremister tidigare har uttryckt sin uppskattning för Tegnér berodde på att han i en dikt hyllade Karl XII, som under en stor del av 1900-talet fungerade som idol för högerextrema falanger. I början av 1980-talet förekom våldsamma sammanstötningar i samband med kransnedläggningar vid Tegnérstatyn på Karl XII:s dödsdag den 30 november, säger han.

Esaias Tegnér var även en av ledarfigurerna inom rörelsen Göticismen, en patriotisk kulturrörelse och idéströmning i Sverige under 1500- och 1600-talen, med utgångspunkt i att det svenska folket härstammar från den germanska folkstammen goterna.

– En annan möjlig koppling är att göticisterna på Tegnérs tid idealiserade vikingarna, något som en och annan högerextremist också har gjort, säger Dick Harrison.

Han betonar att Esaias Tegnér och Göticismen inte ska tolkas som föregångare till Nordiska motståndsrörelsen.

– Göticismen har ingenting med NMR att göra mer än att enstaka element dyker upp hos båda, t.ex. fascinationen för gamla nordiska anor med vikingar och krigare. I övrigt är det två helt olika företeelser.

Lundagård har sökt universitetsledningen, som har avböjt att kommentera vandaliseringen av Tegnérstatyn.

På Historiska museet, ett stenkast från Tegnérstatyn, finns mänskliga kvarlevor från Anatomiska institutionen, nedlagd 1995, som vittnar om den rasforskning som en gång bedrevs i universitetets namn. Statens institut för rasbiologi i Uppsala, grundat 1922 med målet att inventera ”den fysiska svenskheten”, är det enda i sitt slag som uttalat ägnat sig åt rasbiologisk forskning. Men forskning på raser har dock förekommit inom andra discipliner på flera andra lärosäten, däribland Lunds universitet.

Statyn av Esaias Tegnér, där någon klottrat ”BLM” och ”FCK NZS”. Foto: Saber Malmgren

På LU, främst inom den Anatomiska institutionen, har det funnits forskare som i olika grad ägnat sig åt forskning på mänskliga raser. På institutionen utfördes bland annat omfattande skallmätningar med målet att särskilja människoraser. År 1934 gavs boken Människoraserna och moderna rasproblem ut av Gaston Backman på Anatomiska institutionen, som vid sidan av sin forskning var medlem i nazistiska ”Riksföreningen Sverige-Tyskland”.

Trots att Statens institut för rasbiologi låg i Uppsala, fanns tydliga kopplingar mellan institutet och LU.

– Vid grundandet av Rasbiologiska institutet stöttades det av flera forskare vid Lunds universitet, däribland Carl-Magnus Fürst, dåvarande professor på Anatomiska institutionen. Herman Nilsson-Ehle, professor i genetik vid LU, satt även i institutets styrelse, säger Jenny Bergman, antikvarie på Historiska museet vid Lunds universitet.

Martin Ericsson är forskare och docent på Historiska institutionen på LU och forskar på den svenska rasismens historia. Med grund i universitets historia av rasforskning påpekar han att LU även äger andra statyer som kan kritiseras utifrån dagens debatt.

– I Lundagård, framför den gamla universitetsbyggnaden, står en staty som ägs av Lunds universitet som föreställer arkeolog Sven Nilsson (1787-1883) och han ägnade sig åt rasforskning. Sven Nilsson var tillsammans med några andra en av de första personerna som började använda kranier för att studera raser. Han utförde tidiga undersökningar av samiska kranier som var väldigt betydelsefulla för att skapa den rasbiologiska metoden, berättar Martin Ericsson.

Sven Nilsson var  elev till Anders Retzius (1796-1860), son till Anders Jahan Retzius som var lärljunge till Carl von Linné. Anders Retzius utvecklade på 1800-talet teorier om lång- och kortskalliga folkgrupper som han kopplade till över- och underlägsenhet. I sin forskning påstod Retzius bland annat att den “germanska rasen” var överlägsna samer och finnar på grund av påstådda skillnader i huvudstorlek. Anders Retzius teorier och metoder anses ha legat till grund för instiftandet av Statens institut för rasbiologi.

När Lundagård söker universitetsledningen för att fråga hur de ser på att ha en staty av en rasforskare på central plats intill universitetsbyggnaden, samt hur de ser på universitetets historia av rasforskning, ger de ett undvikande svar.

Ledningens pressansvariga hänvisar alla frågor om universitetets rasforskning till professorn Gunnar Broberg och hänvisar övriga frågor till rektorns blogginlägg. ”De flesta övriga frågor tror jag dock du har fått svar på i rektors blogg (sic). Jag återkommer om något har ändrats sedan det blogginlägget eller har något att tillägga.” skriver pressansvarig i ett mejl till Lundagård.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Fyra kulturtips för helgen

Har du tillbringat alldeles för mycket tid med