Handuppräckning görs inte i en handvändning

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Somliga av oss är obekväma med att frivilligt ställa eller besvara frågor under föreläsningar. Det har sina förklaringar, menar Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid.

Återkommande scen: Jag sitter i en föreläsningssal, sedermera zoom-rum, och läraren har ställt en fråga. I hemlighet ruvar jag på ett svar som – förutom att bara vara rätt – under den tilltagande tystnaden finslipats till ett koncist mästerverk. Någon annan gör det som inte ens slagit mig: De räcker upp handen och svarar, och så var det med den saken. Fascinerande. De får det att se så enkelt ut.

För somliga tycks handuppräckning under föreläsningar ses som något självklart och oproblematiskt. Andra tyngs av en realistisk bild av saken: Ett komplext, socialpsykologiskt minfält.

Den mest banala rädslan hos en icke-handuppräckare är att svara fel, och framstå som lite dum. Förvisso ett mardrömsscenario, men för min del rör det sig det snarare om en rädsla för vad handlingen säger om mig. Vad skulle vara mitt incitament för att basunera ut fakta inför mina kursare, när någon annan (i nödfall föreläsaren själv) ändå kommer att delge oss facit inom kort? Vad för sorts vanvettig narcissism skulle det signalera?

Det kanske verkar som paranoid överanalysering. Kom igen, ingen dömer väl någon för att den svarar på en fråga? Jag avundas denna befriande världsbild, men är dessvärre själv ett levande bevis på motsatsen. Ingen handuppräckare går säker för min lättväckta och resoluta fördömning, vars like jag bävar inför att en dag själv bli föremål för.

Missförstå mig rätt, handuppräckare är ingen homogen grupp, och innefattar en hel del fullvärdiga människor. Några av mina bästa vänner är handuppräckare. Men tänk efter: Vid åsynen av ordet “handuppräckare” ser du antagligen en specifik kursare framför dig, och låt mig gissa – det är ingen du tänker på med värme. Hens “frågor” på föreläsningen består i komiskt långa kursboksparafraseringar, för syns skull avslutade med det klassiska tillägget “vad tänker du om det?”. Hen har slutat ha mikrofonen på mute på zoom-föreläsningen, för att garantera första ordet vid en öppen fråga. Ingen vill associeras med den oälskvärde kunskapsexhibitionisten, vars hela tillvaro går ut på att framhäva sin främsta stolthet: Förmågan att memorera enkel fakta.

Förutom detta värsta exempel finns en myriad andra avskräckande stereotyper: Den som ställer för många frågor, för banala frågor, den som tar för mycket plats med överflödiga anekdoter. Så många potentiella falluckor till social brännmärkning! Inte konstigt att somliga av oss blivit kroniska handuppräckningsfobiker.

Desto mer vörnadsfulla framstår den lilla skaran anständiga handuppräckare, som genom mod eller aningslöshet trotsar alla dessa risker för stigmatisering, likt otysta väktare. De håller föreläsningen flytande, späder ut kunskapsexhibitionstens talutrymme och ställer frågor där vi andra hämmade veklingar inte vågar. För att de kan. För att de inte är de hjältar vi förtjänar, utan de vi behöver. Och det mest förbluffande: De får det att se så enkelt ut.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Tidsgräns för lockdown slopas ”tills vidare”

LU:s nedstängning var planerad fram till och med