Årets julklapp: Sen anmälan

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Få saker stör julfriden som insikten att man glömt bort att ansöka till nästa termins kurs. Trots att ansökningsperioder och diverse anmälningar hör universitetslivet till, är det inte alltid lätt att minnas när det ska ske. För den med en guldfisks minne är en andra chans en skänk från ovan.

Ansökningstidens begränsade tidsfrist kommer alltid som en total chock för mig. Så även denna gång. Jag missar datumen som jag missar Pågatåget från Malmö central på mornarna. Det går mig helt förbi. Jag bannar mitt selektiva minne. Numret till min favoriträtt på den lokala thairestaurangen minns jag, liksom koden till mitt gamla skåp i högstadiet. Min pappas gamla mobilnummer kan jag som ett rinnande vatten, mitt eget skulle jag inte minnas ens under pistolhot.

Varför universitetet inte hela tiden påminner om ansökningsdeadline, detta för utbildningen så extremt viktiga, är en gåta för mig. Vare sig det gäller en fortsättningskurs eller ett program vore det inte helt fel med ett litet kom-ihåg-mail några dagar innan anmälan stänger.

Skriv upp då, kanske någon tänker. Jo tack, men stoltheten och glömskan hindrar mig från det. Jag är en individ vars minne ändå rymmer det mest basala, tänker jag. Det är ett självbedrägeri som ofta försätter mig i både den ena och andra jobbiga situationen.

En försvårande faktor kanske är att denna kurs är den allra sista jag behöver söka inom universitetets ramar – praktikkursen. Kursen som likt en navelsträng förbinder mig med lärosätet, tills livet efter studierna tar vid.

Jag har förberett mig mentalt. Boendet är ordnat, flyttbilen bokad och SL-appen är nedladdad – efter nyår åker jag till Stockholm och min praktikplats på Expressen. Inget kan komma emellan mig och min plan. Tills något helt plötsligt kunde det.

För några dagar sedan kändes det med ens som att jag glömt något. Det ringer en klocka, men jag kan inte sätta fingret på varför. Ett segt maskineri sätter igång någonstans i huvudet; mellan thairätten och min pappas gamla nummer. Praktikkurs. Praktik-kurs. Det är en kurs man måste söka.

Nyss var det andra advent, kursen börjar den 18 januari – är det försent? Magkänslan säger ja. Varför har ingen påmint mig?

Jag loggar in på Antagning.se. Anmälan är stängd. Jag känner puls för första gången på länge. Tiden har släpat sig fram ända sedan den andra covid-vågen slog till, nu går den alldeles för fort. I panik skriver jag osammanhängande om hjälp i versaler till kursansvarig.

Innan svaret kommer föreställer jag mig hur alla planer grusas. Jag är körd. Det blir ingen praktik. Det blir inga scoop i storstaden, ingen kvällstidningspuls eller arbetserfarenhet. Chansen att få en skymt av kulturchefen och forna Lundagårdsredaktören Karin Olsson är som bortblåst.

Svaret från kursansvarig gör att jag nästan börjar gråta av lättnad; ett lugn sänker sig som trumfar all julefrid. ”Det går att lösa, inga problem”, skriver han. ”Sen anmälan har inte öppnat än.”

Jag ser mig själv utifrån på en perrong. Tåget har just avgått. Jag ser det långsamt rulla ifrån mig när en hand plötsligt uppenbarar sig och sträcks mot mig. En hand som drar mig ombord. Jag har fått en andra chans i sen anmälan.

Sen anmälan är en nådens funktion för oss minnesfattiga. Jag vill att sen anmälan ska få ett hederspris. Sen anmälan är kanske det finaste vi har.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Tidsgräns för lockdown slopas ”tills vidare”

LU:s nedstängning var planerad fram till och med