Den samtida västerländska kulturen har en beröringsskräck när det kommer till döden. Den ska gömmas undan, hållas på avstånd och helst bearbetas så fort som möjligt de gånger vi ändå konfronteras med den. Lundagårds kulturkrönikör Moa Lindroth fascineras av döden, och tar hjälp av Bodil Malmsten för att möta den.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
När jag jobbade en helg nyligen för att dryga ut studentkassan blev jag positivt överraskad – det visade sig att min kollega behärskade konsten att öppna upp sig. En stor del av tiden ägnade vi därför åt att prata om begravningar. Det kändes uppfriskande. Om man inte tillhör de som halkar in på ämnet av en slump är det mest förknippat med vårdinrättningar och ceremonier med stängd kista. Vår relation till döden är kulturell, vilket idag innebär en beröringsskräck. Det finns ingen svensk Día de los Muertos. Kollegan menade att det fanns färre med dödsångest när det vanliga var likvakekaffe med den döda. Makabert – och sunt?
Så fort någon nämner ämnet cirkulerar en replik i min skalle: ”Jag är döden.” Jag kan se scenen från Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet framför mig, vilket är mycket läskigt med tanke på att jag är självdiagnostiserad afantastiker. Det innebär en oförmåga att framkalla inre bilder – det är omöjligt för mig att visualisera hur min mamma ser ut. Men schackscenen med döden är tydlig.
Att det är en av den svenska filmhistoriens mest kända scener kan också ha något med saken att göra. Populariteten kan roa mig med tanke på hur svårt det är att prata om just döden. Samma helg som jag extrajobbat fastnade jag i en lång text i DN om Bodil Malmsten. I artikeln återgav journalisten ett stycke Malmsten skrivit i sin sista bok Det här är hjärtat (2015):
”Personer som säger/Gå bort/när de menar dö/Jag hatar dem/De ska dö/Alla ska dö”.
Ganska krasst. Definitivt osentimentalt. Och troligtvis mer hälsosamt än att dansa runt det svåra likt personer i en Matisse-målning. Vi som lever är faktiskt bara döda på semester, som en annan rad av Malmsten proklamerar.
Precis intill där jag bor har Fonus lokaler. I fönstren som tillhör begravningsbyrån skyltar de med initiativet Dödsotyst. Jag blev (trots det usla namnet) mycket intresserad och läste deras statistik från 2025 där det står att unga mellan 18-29 år tänker mest på döden av alla åldersgrupper. Samtidigt känner sig många besvärade av samtal om ämnet. Enligt rapporten är det mest på grund av känslor som väcks, men också av rädsla att göra andra obekväma.
Jag tog till mig av Malmstens rader och använder konsekvent ordet död istället för eufemismer. Ett försök att normalisera, i hopp om att kollegans tes stämmer. Andra kommer att önska synonymer, vaga antydningar eller tystnad. Grejen kanske inte är att göra rätt. Nästan oavsett vad man säger är det en bättre idé att höra av sig till någon som sörjer än att låta bli (avstå från att citera Bergman-karaktärer bara). Det slutgiltiga målet är inte att bekymmersfritt prata begravningar med en främling, utan att kunna finnas där när någon behöver. Då måste vi våga röra vid ämnet.
