Den interna likriktningen inom de svenska partierna är stor, och processen börjar redan i ungdomsförbunden. Kanske borde vi lyssna på Simone Weil och avskaffa alltihop, frågar sig Theo Vareman.
Att gå in på svenska Twitter är för mig alltid förknippat med ett visst illamående. Varje dag har sin egen debatt, som snabbt dikotomiseras efter förutsägbara politiska skiljelinjer. Diskussionerna leds allt som oftast av representanter för de partipolitiska ungdomsförbunden, och de inövade talepunkterna haglar. Kanske hoppas de att visad lojalitet mot moderpartiet till slut ska leda till ett jobb som politisk sekreterare i någon kommun av betydelse.
Vän av ordning kan här påpeka det skandalösa i att angripa ungdomar som organiserar sig politiskt. Det jag vänder mig emot är dock enbart ungdomsförbunden som fenomen. De är i dag snarare plantskolor för riksdagsledamöter och -tjänstemän än ett alternativ för bred politisk organisering. Kanske är detta också en av orsakerna till varför många ungdomar i dag väljer bort engagemang i förbunden.
Möjligtvis skulle Sverige kunna dra lärdom av den franska filosofen Simone Weil (1909–1943). Weil argumenterade kort före sin död för de politiska partiernas avskaffande – de var ”organisationer som öppet och officiellt är så inrättade att de i våra själar dödar sinnet för sanning och rättvisa”. Orden känns onekligen bekanta även i våra dagar. Det finns en tydligt definierad norm för hur avvikande en partimedlem kan vara och fortfarande hysa ens en ringa förhoppning om att göra politisk karriär. Jag tror att denna norm effektivt befästs redan i ungdomsförbund och studentorganisationer.
Det är förstås förståeligt att partisystemet är utformat som det är. Ett centralstyrt parti må lämna övrigt att önska för den interndemokratiska processen, men gör det bland annat enklare för den måttligt politiskt intresserade att ändå veta vad hen egentligen lägger sin röst på. Som verktyg för att genomföra betydelsefull politisk förändring har det enhetliga partiet också få konkurrenter.
Simone Weil kritiserade partierna då hon i dem såg en totalitär ambition. Här skiljer sig vår tid från 1940-talet – dagens partier är knappast totalitära i extern mening, även om de kräver en intern likriktning. Denna likriktning riskerar dock att skapa, och har nog redan skapat, en typ av zombie-organisationer. Organisationer som snarare än att lyhört konfrontera samhällsproblemen utifrån sin ideologiska utgångspunkt såväl som de intressen de representerar, i stället retirerar till de lösningar som dryftats på Bommersvik eller dylik ungdomspolitisk kursgård decennier tidigare.
Att de politiska partierna skulle avskaffas till förmån för någon annan typ av parlamentarisk organisering är i dag svårt att tänka sig, och är kanske inte heller önskvärt. Dagens politiker skulle dock kunna dra lärdom av Simone Weil när de ser till toppstyret inom sina egen organisationer – en sådan process skulle kunna ta sin början i en radikal omorganisering av ungdomsförbunden.
