När ska politiken sluta detaljstyra universiteten?

Den utbildningspolitiska krönikören Sasha Steneram lyfter forskarnas bidrag i debatten kring propositionen om akademisk frihet och argumenterar för varför den akademiska friheten inte bör komma med villkor. 

Människans komplexitet ger upphov till möjligheten att vara oerhört mångsidig. Det finns däremot ingen som kan allt – fiskaren vet bäst själv hur och var man bäst fiskar, företagaren vet bäst själv hur hen ska bedriva sin verksamhet och likaså vet akademin bäst hur man bedriver forskning och undervisning. Beslutsfattandet kring akademin bör således ligga hos just universiteten – inte högskoleministern.

“Det fria kunskapssökandet och den fria kunskapsspridningen ska dock alltid utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller”. Formuleringen är ett utdrag från regeringens proposition (s.192) där de gör det tydligt att de inte tänker villkora den akademiska friheten utan att koppla en värdegrund till den. Vilken värdegrund menar de, och framförallt, vad innebär det om det politiska styret drivs av auktoritära krafter?

Propositionen uppmärksammades av de två ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien, Christina Moberg och Lars Hultman i Dagens Nyheter den 2/3. Debattörerna argumenterade för att en sådan formulering skulle vara farlig under en auktoritär politiska ledning. De uppmanade vidare riksdagen att rösta nej till formuleringen när det ska beslutas den 21 april, vilket är något som även jag ställer mig bakom.

I idealsamhället står universiteten helt fria från politiska regler och riktlinjer. Forskning bedrivs utifrån vad den enskilda forskaren anser vara relevant och viktigt. Tyvärr är universiteten beroende av statens finansiering och därmed begränsas universitetens handlingsutrymme. Om man antar statens perspektiv är det därför förståeligt att staten kräver motprestation för de skattepengar som ges till lärosätena. Det senaste decenniet har Sveriges högskolepolitik bestått av mer politisk styrning där staten delvis villkorar finansieringen med att forskningen ska bedrivas utifrån statens önskvärda ramar och perspektiv.

Det går att argumentera för att dagens krav och regler som kommer med finansieringen är betydelselösa. Jag argumenterar däremot för att kraven på motprestation kan vara farligt när staten drivs av auktoritära krafter. På flera håll i Europa kan vi se att den akademiska friheten är hotad, bland annat ser vi en oroande utveckling i Ungern, där Orban-regimen inför nya inskränkningar gång på gång. Att den akademiska friheten i Europa är hotad verkar dock inte den svenska regeringen vilja ta till sig när de lägger en proposition som under en odemokratisk ledning skulle kunna innebära ett hot mot samma frihet.

Jag förväntar mig åtminstone att de liberala partierna står upp för den akademiska friheten och röstar nej till en sådan formulering. Det är det minsta man kan förvänta sig av partier som säger sig tro på individens förmåga att ta självständiga beslut. Som liberal måste ens övertygelse därmed vara att en forskare har betydligt bättre beslutsförmåga vad gäller forskning än vad en politiker har.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.