Att sorteras i fack är enkelt. Det svåra är att leva upp till det, menar Viktor Wallén.
Kära dagbok, nu har det gått åt helvete igen.
Jag har blivit schablonen av en studentgrabb: disken bildar Babylons torn i min vask, håret i avloppet har blivit en egen organism och jag har tappat bort mitt överkast. Min mardröm har besannats.
Till råga på allt har jag köpt en mockajacka på second hand. Och, tyvärr, spenderar jag mer tid med den än min masteruppsats (kära handledare, läs inte detta).
Likt klyschan var det kärlek vid första ögonkastet. Dess kakaobruna lyster, det rutiga innandömet och doften – DOFTEN – av gammalt gubbrum. Mitt arma hjärta hade inte en chans.
Mockaestetikens associationer är dock riskfylld: alltför lätt kan jag råka sorteras in i facket ”krullhåriglitteraturindiekille”, vars mansplainande om Murakami kunde – i en svunnen tid – skymtas utanför SOL:s litteraturseminarium. Men, att läsa på universitetet är att konstant bli sorterad i fack baserat på stil och studier. Så, fuck it – jag kör.
En god vän sade åt mig att invänta senvåren innan jag hade på mig jackan. ”Tänk dig”, sade han, ”hur otroligt snygg du kommer känna dig medan alla andra drar på sig sina solblekta sommardräkter.” När vi skildes åt följde jag hans rygg med blicken. Så fort han rundat hörnet slet jag jackan ur påsen och gick ett varv runt det vårvarma (5°C) Lund, gassandes i dess kakaoskimrande lyster. Jag är blott människa.
Ett par dagar in i smekmånaden insåg jag dock att jackan var en dålig influens. Plötsligt, när jag gick förbi Erikshjälpen, svartnade det för ögonen. Vid uppvaknandet höll jag i en begagnad utgåva av Kafka på stranden och hade ett ciggpaket i fickan. ”Konstigt, jag är ju inte rökare”, tänkte jag, innan jag tog ett djupt bloss, tog tag i närmaste medtrafikant och skrek henne i ansiktet att ”Murakami må vara misogyn, MEN…”
Jag vaknade kallsvettig. ”Det var bara en dröm”, pustade jag ut medan jag ömt smekte mockan som låg bredvid mig i sängen.
En speciellt stekhet dag (7°C) klädde jag mig i fullt jeans-set – skjorta och allt – för att läsa Nick Hornbys High Fidelity i solen. I hisspegeln stirrade jag in i avgrunden, och det stirrade tillbaka. Där reflekterades schablonen av en kulturgrabb med betoning på GRABB: rundade glasögon, rufsigt hår i storlek klippdags, jeans-set skrikandes Stranger Things-cosplay – allt inramat av mockans oborstade konturer.
Första steget mot förändring är att erkänna att det finns ett problem. I vissa fall krävs det en intervention från nära och kära, ibland en lång titt i spegeln. I hissen ner kunde jag bara tänka:
”Det hade varit snyggare med en polo.”
