Romantisk skildring av vänskap och relationer. I Johanna Hedmans roman Trion får vi ställa oss den eviga frågan: kan man leka tre?
Jag har tänkt på dem från och till under sommaren, August, Thora och och Hugo. Funderat över vilka relationer från ens ungdom som egentligen påverkar en. Eller om det är så att vuxenblivandet bara är år av tänkande och ältande tills faktiska trauman inträffar och man tvingas möta sig själv på riktigt.
Johanna Hedmans Trion är en roman att sugas in i. Den är indelad i tre delar där vi börjar i en diffus framtid i New York. En dotter, Frances, söker svar om sin mor Thora, och letar sig till en av hennes närmsta människor från förr, Hugo. Vi förstår i inledningen att Frances pappa, August, är död. Detta tar oss sedan till ett 10-tal i Stockholm och del två i boken.
Ingången till romanen blir författarens potentiella framgång snarare än den text hon skrivit fram.
I början av romanens andra del har Thora nyligen kommit hem från Paris till familjens överklassvåning på Östermalm. Här finns Hugo, som ska studera och är inneboende hos hennes föräldrar. Till en början råder stor irritation mellan Thora och Hugo men på något vis fattar de ett slags tycke för varandra som de själva har svårt att definiera. De vill vara med varandra men de kan inte låta bli att såra varandra. Sedan finns också August, Thoras barndomsvän och före detta pojkvän. August pluggar reklam men vill egentligen bli konstnär och gestaltas som den mest sympatiske i trion. Kring August byggs det upp en mystik, han är den som är snäll, som är sansad och som Thora och Hugo båda kan andas ut med.
Trots att romanen börjar med en gåta för Thoras dotter är det inte detta som driver berättelsen framåt och inte heller det som läsaren får svar på. Istället är det en stämning som förmedlas, om vänskap, kärlek och de första åren i livet då man börjar se sig själv som vuxen. Karaktärerna reser till Paris, åker på utbyten, diskuterar livets stora frågorna, läser böcker och och försöker på olika vis finna sin plats i världen. Romanfigurerna går in och ut ur varandras liv, och det är inte tydligt för dem själva eller läsaren vad de tre egentligen vill. Vad är det deras vänskap och kärlek bygger på? Är Hugo någon som Thora och August behöver för att något ska hända i deras liv? Är det fascinationen för August som gör att Thora och Hugo svetsas samman? Eller vill de egentligen ha något alla tre, utan att vara förmögna att formulera vad för typ av relation det skulle vara?
Trion fick stor uppmärksamhet före sommaren och i juni hade den redan sålts till sju länder. Det är självklart något att imponeras av även om jag har svårt att förstå syftet att upphöja debutanter på detta vis. Ingången till romanen blir författarens potentiella framgång snarare än den text hon skrivit fram. Detta tror jag leder till besvikelse och den destruktiva frågan: var den så bra som de sa? Som läsare vill man inte veta om en bok uppfyller en hajp, utan i stället se först när boken är utläst vad den gjort med en.
Större delen av boken är skriven ur ett jag-perspektiv och hoppar mellan att berättas av Thora och Hugo. Det går fort och mycket drivs fram av dialog och stämningar. Jag önskar i bokens tidiga delar att jag hade fått stanna lite längre hos varje person. Precis när jag känner att jag är med Thora skiftar perspektivet och det är Hugo som berättar historien. Samtidigt gör denna snabbhet mellan karaktärerna att romanen känns som ett rus och det går fort att läsa. Minnen och fragment blandas samman och lyckas på något vis bygga en berättelse om den ungdom som Hugo, Thora och August en gång hade och som läsaren nu förstår är förlorad. Meningarna som Johanna Hedman skriver fram verkar genomtänkta allihop, ingenting lämnas åt slumpen. Tyvärr gör det också att språket då och då känns lite väl kurerat, som att det i stället för att leva sitt eget liv också lever ett liv som ska synas på en skärmdump. Jag tror inte det är författarens intention, men det blir ändå vad läsaren får.
Men med det sagt, Trion är en roman som kommer uppskattas av många, synas i sociala medier och vara en snackis ett litet tag. Och trots att Thora, Hugo och August har dröjt sig kvar hos mig så inser jag att det kanske inte finns så mycker mer att veta om dem och att det vuxenblivande de håller på med bara är en lek. Trots famlandet efter livet så verkar ändå någon hålla karaktärerna i handen. Karriärer går bra, pengar kommer in och den sorg som faktiskt kom, döden, kunde de ändå inte förbereda sig på.
