– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –
Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Olof Bärtås funderar kring standardiserad utbildning, och dess eventuella konsekvenser för kunskapstörstande studenter.
Universitetets idé, akademisk frihet och forskningens villkor är frågor som har hamnat på offentlighetens läppar. Det är välkommet, men ytterligare ett ämne saknas i harangen: utbildningens idé – och samtalet om detta bör inte hemfalla åt marknadens eller forskarens perspektiv, utan studentens lärande bör stå i centrum. Att föra denna diskurs har vi studenter ansvar för, samtidigt de strukturella problemen endast kan åtgärdas uppifrån.
Universitetet ter sig gärna som en stabil institution, en orubblig, uråldrig ek med rötter i medeltiden. Men sanningen är halv: samhällsprocesser påverkar såväl universitetens idé som praktik. Samtidens utmanare är Bolognaprocessen; en serie av beslut som påbörjades mot slutet av 90-talet, syftande till att enhetliggöra europeisk utbildning, sträva efter anställningsbarhet samt göra kontinenten ”konkurrenskraftig”, som det heter. Härvid har de välbekanta utbildningsnivåerna kandidat, master samt doktorsgraden formulerats och förverkligats.
Vad som i praktiken har skett är en standardisering av universitetsutbildningarna. Ramarna har snävats åt och mindre utrymme lämnas åt studenters egna beslut. Studenter, över hela Europa, färdas numera genom på förhand fixerade utbildningsformer och får efter ett par år examen i smala ämnesområden. Med detta har Bolognaprocessen åsidosatt andra principer. En egen, mer personlig utbildning och utveckling, liksom strävan efter bildning och bredare samhällsförståelse, trängs undan i förmån för varje utbildning ska ha sin enkelriktning och anpassas efter marknadens vilja.
I den bästa av världar bärs läroåren upp av studentens nyfikenhet: att söka det främmande och konfrontera den värld som man är del av. Universitetsutbildningar fodrar härvid för utvecklandet av den unga generationens kritiska och fria tänkande – förutsättningar för en livskraftig demokrati. Men de utbildningar som följer ur Bolognaprocessens reformer – med tillrättalagda utbildningsgångar och näringslivet som dikterar villkoren – bäddar mindre väl för individens (eller törs jag säga andens?) bildning genom studier.
Vi studenter måste fråga oss: vad är syftet med vår utbildning? Många studenter vill säkert ha en examen för att slussas vidare till arbetslivet, men akademin måste parallellt kunna härbärgera fler ideal – däribland bildning, kritiskt tänkande och samhällstillvändhet. Universiteten bör inte bara vara en golvmatta till näringslivet, utan en levande, kritisk miljö där unga människor skärper sina sinnen.
