En utbytestermin innebär rigorösa förberedelser utan någon garanti för att resultatet överensstämmer med visionen. Att hitta en balans mellan ödmjukhet inför möjligheten och kontrollbehov kring innehållet är inte alltid så lätt, skriver Lundagårds utbyteskrönikör Alva Mårtensson.
När jag var liten ville jag gärna ha en hund. Övertalningskampanjen riktad mot mina föräldrar pågick i flera år. Jag psykade dem med gulliga bilder. Lånade faktaböcker om hundar på biblioteket. Tog oklanderligt hand om mina nintendo-dogs. Och efter ungefär hundra år (ur barnperspektiv) av kontemplation skaffade de äntligen en hund (hej Florrie om du läser det här).
Den här korta historien avslöjar en sak om min familj: att vi ogärna tar risker. Vissa beslut kan tänkas över i flera år. Och i de flesta fallen är det en fördel. Den eftertänksamma erfarenheten har också invaggat mig i en tro på att så länge planen är bra så blir det som man vill. Rimligt.
Döm därför av min förvåning när planen jag lagt upp för min utbytestermin, trots ett helt års förberedelser, inte alls överensstämmer med slutresultatet.
Visserligen kom jag iväg. Men det blev ett annat land än tänkt, universitetets billigaste boende spräckte min budget (hint: hela CSN är nu hyrespengar), och samtliga kurser jag ville söka var redan fyllda av inhemska studenter när registreringen öppnade för erasmus-studenterna.
Det är som att mamma och pappa hade vänt i dörren till valpvimlet och köpt en sköldpadda istället. Totalt opålitligt.
Utbytet innebär en ny sorts osäkerhet jämfört med att vara en programstudent i Lund. Man ansvarar själv för att sätta ihop sin utbildning med värduniversitetet. Att försöka styra denna administrativa process har visat sig vara lika effektivt som att putta på Viking Line med en åra. Risken är uppenbarligen stor att det inte blir exakt som man tänkt.
Så vad är problemet? Låter inte detta ohyggligt otacksamt?
Å ena sidan skulle det vara kul att ikläda sig den lättsamma inställningens smickrande bonad. Det är ett äventyr! För att citera Skarsgård i Mamma Mia. Rymma all sin packning i en liten ryggsäck och resa i vandringskängor. Som man sedan går på pub-crawl i. Tacksamhet är också en skönare känsla att härbärgera än besvikelse. Se privilegiet i att ens få åka.
Men om jag var så obrydd vore jag inte mina föräldrars dotter. Det är riktiga investeringar i form av tid och pengar som står på spel. Det är likväl ett privilegium att utan invändningar kunna ägna en termin åt random strökurser och skyffla in sanslösa hyrespengar i munnen på en bovärd.
Nåväl, jag ska inte överdriva. Nu sitter jag här med min lilla sköldpadda, och jag ser fram emot att lära känna den också.
I december hoppas jag att den här terminen har visat att risktagande kan löna sig. Det hela kanske, gud förbjude, till och med blir bättre än vad min ursprungliga plan hade åstadkommit.
