Nygammal i Lund

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Efter ett år av pandemibegränsningar står Lundagårds studentlivskrönikör Esther Arndtzén i en slags skärseld; hon är inte ny i Lund, men har inte heller upplevt det Lund som väntar när restriktionerna släpper. Inte riktigt ny, inte riktigt gammal – vad väntar nu?

När jag kommer tillbaka till Lund efter den långa sommarledigheten känns det precis som när jag kom hit för första gången, för exakt ett år sedan. Precis som då har jag nu med mig hela min garderob i två resväskor och en papperskasse med mina växter. En av tre dog under sommaren. Den blev väl för ensam. Jag skyndar febrilt för att få med mig all min packning när jag ska kliva av på perrongen. Jag orkar inte släpa med mig allt på bussen, och tar av misstag en överprisad svarttaxi från centralen till min nya lägenhet som jag flyttade till under sommaren. “Ny i Lund?” frågar taxichauffören. Jag skakar eftertänksamt på huvudet.

Ny i Lund är jag ju inte längre, men visst känns det som det. Det beror delvis på att jag flyttat och bytt lägenhet och område, men inte enbart. Många av oss som flyttade till Lund någon gång under pandemiåret har haft det extra svårt att etablera oss i staden. Studentlivet har satts på paus, undervisning har skett online och universitetet har legat öde. Förhoppningar om en studentikos tillvaro har krossats. 

Under sommaren har vänner och bekanta i min hemstad frågat mig hur det mytomspunna studentlivet i Lund egentligen är, och jag har inte riktigt vetat vad jag ska svara. Jag har knappt upplevt det. Jag har heller inte vetat vad jag har gått miste om. Bortsett från de korta inblickar jag fått, har studentlivet förblivit en sorts hägring. 

Häromdagen kom till slut glädjebeskedet; om lite mer än två veckor släpps de flesta restriktionerna. Det innebär med största sannolikhet en pånyttfödelse för studentlivet. Min kompis upplyser på sms att hon faktiskt fällde en tår när nyheten kom. Det är ett historiskt ögonblick, skriver hon. Men trots hoppfullheten, har jag kvar en vemodighet att bearbeta. 

Det är en underlig känsla som sköljer över mig, som legat latent under hela pandemin. En känsla av att ha blivit berövad inte bara på studentlivets upplevelser, men också på alla de erfarenheter, relationer och insikter som pandemin har förhindrat. I en oändlig uppsättning alternativa verkligheter utspelar sig mitt liv på helt andra sätt, som i en ständig loop. Det känns som att ha gått miste om tiden. 

Men är det något som coronaåret har lärt oss är det uthållighet och tålamod. Tiden får man aldrig tillbaka, men framtiden är evigt föränderlig. Trots att Lund inte varit sig självt på ett tag, har fler studenter än någonsin sökt en utbildning här till hösten. Det känns hoppfullt. Snart nog öppnar sig studentstaden fullt ut för alla dem, och för alla oss nygamla lundabor. Det ser vi fram emot. 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.