Tack för utbildningen, arbetarklassen

- in Krönika/Utbildningspolitik

– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –

Vem är det egentligen som betalar för våra universitetsstudier? Lundagårds utbildningspolitiske krönikör Elias Nilsson förhåller sig skeptisk till om nutida system verkligen är den klassutjämnare det sägs vara. 

Många slår sig för bröstet över Sveriges jämlikhet och vår omfattande omfördelningspolitik. På Socialdemokraternas valaffisch från 1948 står det begåvad men fattig – ge honom lika chans. På affischen står en mekande arbetargrabb i förgrunden, samtidigt som tre välbärgade killar i bakgrunden firar sina stundande universitetsstudier. Det finns en god poäng i att grundskola och gymnasium underlättar klassresor för mindre bemedlade, men situationen på universiteten är dystrare.

Jag kommer från hyggliga förhållanden. Båda mina föräldrar är högutbildade och vi växte upp i ett villaområde utanför Göteborg. Förväntningen var att jag skulle studera vidare, som så ofta är fallet i akademikerhem. Vi ser mönstret att barn från medelklassen och uppåt pluggar, men det är ruskigt få från arbetarhemmen som antas till högre utbildning. 

En rapport från Universitetskanslerämbetet (UKÄ), visar att Sverige är sämre än genomsnittet när det kommer till representation av socioekonomiskt svaga grupper på universiteten. Trots att all utbildning täcks av skattebetalarna lyckas vi bara rekrytera dem som antagligen skulle studerat oavsett. Det är svårt att säga vad det beror på, men bristen på tillgänglighet är inte där skon klämmer. 

Man kan dela in arbetarklassen i tre grupper när det kommer till universitetet. Den första är de som faktiskt pluggar och gynnas av systemet, givet att studierna försätter dem i en bättre situation än tidigare. Den andra gruppen väljer en annan yrkesbana. Det finns trots allt hantverkare som tjänar mer än bibliotekarier, fastän de sistnämnda har dyrköpta högskolepoäng i bagaget. Den tredje gruppen är det värst för. De kan inte plugga och tvingas allt som oftast in i låglönejobb men betalar likväl för utbildningen ändå.

Hur ser det ut för oss andra? Jag utgår från att de flesta av läsarna tillhör medelklassen, då det är just vi som tenderar att plugga. Vi tackar och tar emot från andras surt förvärvade pengar trots att våra framtida jobb säkerligen betalar av utbildningskostnaderna många gånger om.

Ett mer rättvist system hade kunnat vara studieavgifter som täcks av ett utökat CSN-lån. Problematiken med att få in folk från ekonomiskt svaga samhällsgrupper kvarstår, men de slipper åtminstone betala rikemannabarnens utbildningar. Statligt finansierad utbildning kanske känns bra i omfördelningshjärtat, men det är snarare en fråga om omfördelning från fattiga till rika. 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.