Att börja om på nytt

- in Porträttet

Två veckor efter en ödesdiger natt, i början av november 2019, vaknar student­en Carl Axel ”Charlie” Sverdrup med minnesförlust och ett hål i skallbenet. Lundagårds Ebba Frid har mött Charlie för att prata om när livet vändes upp och ner.

– En smäll mot vänstra hjärnloben ses som en av de svåraste skadorna man kan få. Jag har fått förklarat att det är få som överlever det.

Carl Axel Sverdrup, eller Charlie som han kallas, bor bara ett par innergårdar ifrån mig, så jag besöker honom i hans studentlägenhet. Den är personligt inredd med en eklektisk samling böcker, växter och säregna attiraljer. Här har han bott tillsammans med flickvännen Emmy sedan 2018. På den tiden hade han en stressig tillvaro som studiesocialt ansvarig inom teknologkåren, efter att hans examensarbete i materialinriktad kemiteknik blivit uppskjutet.

Jag ser det som att jag hade tur.

En mörk och regnig natt mellan den andra och tredje november 2019 förändrades allt. Charlie var på väg för att fira en avklarad mattetenta på nation tillsammans med tre vänner. Vännerna cyklade, Charlie åkte elscooter. Plötsligt svängde en bil in framför dem utan att sakta in. Charlies vänner tvingades tvärbromsa. Men Charlie hann varken se fordonet eller stanna. Elscootern kolliderade med bilen och i kritiskt tillstånd ruschades Charlie till universitetssjukhuset.

Med en konstaterad blödning innanför skallbenet låg Charlie i medicinskt inducerad koma på sjukhuset i över två veckor. Vid det laget visste ingen säkert vilket skick han skulle vara i när han vaknade. Det skulle ta arton dagar innan han vaknade upp igen, och det var bara början på en lång, ännu pågående resa.

En ny tillvaro

Det är med ett avsevärt lugn och nästan kontrasterande vardaglig ton Charlie återger den dramatiska upplevelsen. Han samtalar, skrattar och gestikulerar naturligt under intervjun, och bortsett från några ärr i skalpen (vanligtvis dolda av en lång sidolugg) skvallrar inget i Charlies framtoning om att han genomgått ett massivt skalltrauma som krävt flertalet hjärnkirurgiska ingrepp.

  Jag ser det som att jag hade tur. Olyckan skedde precis vid universitetssjukhuset. Efter tio minuter var jag i röntgenapparaten.

Hon var med från första kvällen till alltid, fortfarande.

När Charlie väl vaknade ur sin koma i mitten av november 2019 hade en bit av hans skallben tagits bort för att ge  utrymme åt den del av hjärnan som svullnat upp efter krocken. Detta, i kombination med själva skadan, gav upphov till en hel del neurologiska symptom. Världen runt omkring var svårtolkad för honom, och han var väldigt förvirrad. Trots det kände han sig inte rädd.

– Att sakna en del av skallbenet sätter snurr på ditt medvetande. Jag kunde till exempel tänka rätt ord när jag skulle prata, men det var i stället ord som inte fanns som kom ut. Jag fick sitta i rullstol eftersom min balans var så dålig.

– Man återhämtar sig inte så fort man öppnar ögonen.

Det märks att Charlie är ingenjörsstudent: Med smittsam entusiasm beskriver han detaljrikt de olika ingrepp han varit med om. Han berättar med särskild iver om ett Uppsala-patenterat implantat som fick ersätta det borttagna skallbenet.

Strax efter att implantatet sattes in började Charlies nervfunktioner återkomma. Han kunde snart stå upp på egen hand, och hans språkförmåga – vilken förutom svenska även omfattar norska, danska, engelska och tyska – började komma tillbaka. Han är obstinat som person, vilket han tror hjälpte honom att återhämta sig snabbare både fysiskt och mentalt. Han beskriver även familjen som ett ovärderligt stöd, och inte minst flickvännen:

– Hon var med från första kvällen till alltid, fortfarande.

Bestående utmaningar

Charlies envisa läggning blir än mer märkbar under vårt samtal: han är mycket noga med att försöka minnas och återge specifika datum och händelser korrekt. Att återfå sin minnesförmåga har varit Charlies största utmaning, och han upplever fortfarande problem med närminnet.

Det är lite konstigt att komma tillbaka till ett ”tidigare liv” som man inte riktigt kommer ihåg lika väl

Långtidsminnet återfick han kring julen 2020. Då började han minnas mer av tiden före olyckan. Han minns dock fortfarande ingenting av själva krocken, även om han berättar att platsen där han blev påkörd har framkallat viss ångest.

Foto: Alexandra Roslund

Utöver detta har det tagit tid att kunna återgå till ”vardagslivet”: i början hade Charlies hjärna svårt att ”sålla intryck”, vilket gjorde det mentalt utmattande att exempelvis befinna sig på skräniga snabbmatsrestauranger och annat som han tidigare tagit för givet.

– Det är lite konstigt att komma tillbaka till ett ”tidigare liv” som man inte riktigt kommer ihåg lika väl, utan får anpassa sig till nuet. Min beräkning är att vid en sån här olycka nollställer man sin personlighet lite, och så måste man komma ihåg det gamla, men också bygga upp från ingenstans till någonting som fungerar igen.

Har du förändrats något efter olyckan?

– Min flickvän tycker att jag har blivit en bättre människa, säger han och skrattar till.

På vilket sätt?

– Jag tror det har mycket att göra med att man har slutat dricka alkohol, slutat vara alldeles för självupptagen, och man ser mer medmänsklighet i sig själv. Jag gör det i alla fall.

Förbättringen sker långsamt numera. Men det händer hela tiden.

Vad gör du nu för tiden?

– Jag är fortfarande sjukskriven. Jag har försökt göra en omtenta i matte.

Charlies närminnesproblematik har satt käppar i hjulet för det mål han fortfarande har med sitt liv – att bli ingenjör, precis som tidigare generationer i familjen.

– I början var problemet att jag kunde läsa allting, men när jag skulle göra övningar kom jag inte ihåg något jag läst. Det var ganska frustrerande. Minnet var lite som bilden av en inbucklad spegel – det gick inte att styra upp det ordentligt.

Charlie har försökt göra omtentan fyra gånger, men har behövt tid för att anpassa sin studieteknik efter omständigheterna. I dag har han börjat få en känsla för hur hans minne fungerar, och blir allt bättre på att minnas saker han lär sig. Han har en viss oro inför framtiden, men ger inget sken av bitterhet. Han arbetar fortfarande envist med att uppnå ett nytt normaltillstånd, och bibehåller en inspirerande, positiv inställning.

– Förbättringen sker långsamt numera. Men det händer hela tiden.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.