En falnande eldsjälsstad?

- in Kår, Nationer, Reportage, Reportage, Studentliv

Tre terminer pandemi har kommit och gått. Kommer studentlivets traditioner och verksamhet­er att kunna återvända till det ”normala” efter att
restriktionerna släppt Lund ur sitt grepp?

Nationer, kårer och spex är tre av de student­ikosa pelare som kunskapsstaden Lund vilar på. Under pågående pandemi har dock samtliga tvingats skala ner på sina verksamheter.

Vid intervjuer med flertalet studentlivsaktiva har ordet ”eldsjäl” varit frekvent återkomm­ande. Det halvt ideella, halvt professionella engagemanget kräver personer som bär på ett driv som går utöver det vanliga. De brinner för det de gör, och under pandemin har eldsjälarna gjort sig påminda på olika sätt.

Nu, när det finns hopp om en återgång till det normala, ska de studentikosa pelarna resas igen. Men av vem? Och kommer det vara samma studentliv som låstes in i karantänen?

Spexare så in i själen

– Det kommer inte att bli samma. Det är jag nästan helt säker på.

Elmer Dellsons skeptiska uttalande matchar inte hans glada lynne. Vid Lundagårdsredaktionens trasiga bord berättar han om sina fyra år av spex. Han har engagerat sig i både Jesperspexet och Krischanstaspääxet – ”Krischan” i folkmun –, arbetat med tekniken, sammanställt programblad, skött biljettförsäljning, stått på scen, regisserat och skrivit manus.

Han bär den av erfarenhet förtjänta titeln ”gammal och dryg” rakryggat.

– På 90-talet hade man inget att göra – då spexade man. Men studentlivet är inte så längre. Man är beroende av nytt blod.

Vår största konkurrent är inte andra spex utan Netflix.

Elmer Dellson, spexare. Foto: Saber Malmgren

Lund är välkänt för sina spex. Amatörteatern har engagerat humoraspirerande studenter i över hundra år. Anorna har skapat otaliga småtraditioner vilka bygger och stärker gemenskap. Elmer Dellson kallar dessa kärleksfullt för ”dumheter” och är rädd för att vissa av dem har förlorats i pandemin:

– Om de nya studenterna inte tycker det är kul kommer det dö efterhand; det sker naturligt. Men nu blir det mycket hårdare.

– Vi har tagit in – både Jesper och Krischan – medlemmar som inte varit med om en enda uppsättning. När de då kommer igång kommer de inte ha lika många gamla som drar in dem i Jesper- eller Krischanandan, fortsätter Elmer Dellson.

Många av spexens traditioner förmedlas muntligt. Konkret verksamhet som matlagning eller ljudteknik har plats i testamenten –  det skriftliga dokumentet som överlämnas till efterträdarna –  eftersom det måste fungera; där finns rätt och fel. Angående regissörskap eller manusverksamhet har dock konstens godtycklighet företräde, och den potentiellt förlorade kompetensen kring detta idag har liknelser med hur det kan vara efter Lundakarnevaler:

– Det brukar vara att många stannar kvar, gör en karneval och sedan är de klara. Jag var bara med i ett sådant skifte men där var det väldigt tydligt att vi hade tappat jättemycket kompetens, berättar Elmer Dellson.

Enligt honom drivs spexlund av eldsjälar. Men eldsjälar självantänder inte alltid. Ibland behövs en viss anda för att blåsa liv i dem.

Elmer Dellson hoppas på många engagemangssugna till hösten, samtidigt som han räds det som kan ta luften ur dem:

– Vår största konkurrent är inte andra spex utan Netflix. På 90-talet hade man inget att göra – då spexade man. Men studentlivet är inte så längre. Man är beroende av nytt blod.

Hanna Sjö är även hon en erfaren spexare. Det var kärlek vid första ögonkastet och ledde till nio terminer som aktiv i Helsingkronaspexet, varav åtta som chef över syet.

Gemenskapen är spexengagemangets grogrund, menar hon samtidigt som getingarna invaderar vår fika. Den skapas genom hemkärt umgänge byggt med tradition:

– I vanliga fall har man möjlighet till middagar vid varje rep. Det spelar ingen roll om du står på scen eller bygger i bygget – man sitter tillsammans.

– Vi har en spexlåt som vi sjunger varje middag. Och vi har också låtar för varje gång någon förman eller sektionschef ska säga någonting, berättar Hanna Sjö.

I mitt sychefstestamente står det: ”angående traditioner, fråga din företrädare”

Helsingkronaspexet har vuxit under sina snart 40 levnadsår. Från att endast bestå av scenfolk och bandpersoner har de expanderat till fler och fler sektioner – till en nu nådd maxgräns på 85 deltagare. Därför är nytt blod i sin tur beroende av att gammalt pumpas ut, berättar Hanna Sjö:

– Jag tror att vi kommer få ovanligt många nya för det är flera som tagit examen nu eller ska på utbyte eller annat. Så jag tror att det blir ett lite större gäng än vanligt som börjar.

Hanna Sjö instämmer i att ”dumheterna” ofta undgår testamenten i spexsammanhang. De är i stället beroende av att gamla stannar kvar för att förmedla dessa muntligt; för mystikens skull.

– Varje sektion har sina egna små traditioner. I mitt sychefstestamente står det: ”angående traditioner, fråga din företrädare”. Man vill inte skriva ned allting.

Med mystiken följer otrygghet: nya blir lätt nervösa och känner att det krävs mycket av dem. Hanna Sjö förklarar att Helsingkronaspexet länge varit medvetet om detta. För att traditioner ska leda till gemenskap i stället för utanförskap informeras de nya om att ingen förväntar sig något av dem och att sektionscheferna finns där som stöd.

Det här är den första terminen som Hanna Sjö har ansvar över Helsingkronaspexets föreställning. Varken hennes parhäst eller hon har haft ansvar över föreställningar tidigare. Som tur är finns företrädarna kvar i spexet och kan stötta dem.

Hon tror att eldsjälar är extra viktiga för att förmedla såväl konkret kunskap om fysisk verksamhet som gemenskapsbyggande traditioner till de nya.

– Det finns så mycket de inte har upplevt. Och att det finns gamla som är villiga att dra med dem in i det här härliga som är vår tradition är också viktigt, säger Hanna Sjö.

Hanna Sjö (vänster) och Magdalena Signäs (höger), båda från Helsingkronaspexet. Foto: Saber Malmgren

Ett evigt kreativt nationsliv

Pandemin och dess isolering har präglat Elin Kronbergs första och enda år vid Lunds universitet. Regnet forsar ner för parasollen vi sitter under medan hon berättar om sin tid som aktiv på Blekingska nationen:

– Jag kände mig ganska ensam och jag sökte mycket efter sammanhang. I och med att jag bodde på nationen så var det nog lättast att få lite kompisar, för där kunde man hänga mycket om man kom in i gemenskapen.

Det hade varit för stort ansvar och för hög press.

Gemenskapen kom till henne via arbetet som tjänsteman för Sonjas ölcafé. Hon valdes till posten under vintern 2020, och positionen öppnade upp för det umgänge hon tidigare saknat.

När restriktionerna släppte under vårterminen öppnade Sonjas igen. Aprildebuten kom som en chock:

– Jag blev livrädd. Det kändes som jag inte kunde någonting, minns Elin Kronberg.

På Sonjas behöver den ansvarige basa över matlagning, bar- och serveringsverksamhet. Utbildningen hade skett genom två ”test-Sonjas” i februari och över Zoom. Elin Kronberg tog hjälp av både gamla ansvariga och arbetarna för att lösa de problem som uppstod.

Testamente och utbildningar är viktiga, men utan stödet från eldsjälar som hängt kvar på nationen hade hennes inställning till arbetet varit helt annan:

– Jag tror jag hade klarat det. Men jag tror inte att jag hade tyckt att det var kul. Det hade varit för stort ansvar och för hög press.

Erik Granfeldt och Oliver Skoglund, kurator respektive prokurator ekonomi vid Helsingkrona nation (HB, som nationsaktiva kallar nationen), ser görandet som grundläggande för nationsverksamheten och den tillhörande gemenskapen.

Det är skönt att vi har många gamla som vet våra traditioner så att vi kan föra vidare dem till de nya

Erik Granfeldt får höja rösten över den hårt arbetande AC:n då han beskriver hur höstens nykomlingar kan lära sig verksamheten:

– Det finns bra dokument för rutinbeskrivningar. Vi planerar nu också för en uppstartslabb för lunch, ”Fredmans pub” och sittning. Det är för att minimera kunskapstapp.

Att blanda arbetslagen med gamla och nya aktiva kommer hjälpa uppstarten ytterligare, menar Oliver Skoglund. De gamla som återvänder kommer att vara speciellt viktiga för att behålla nationstraditionerna.

– Alla kan inte vår sång som vi kör i slutet på sittningar, så det är skönt att vi har många gamla som vet våra traditioner så att vi kan föra vidare dem till de nya, berättar Oliver Skoglund.

Eldsjälar är för Erik Granfeldt och Oliver Skoglund inte ett epitet reserverat för de gamla i gemet. För kuratorn och prokuratorn är de som frivilligt anmält sig till att arbeta under pandemin – vilka är nya, gamla och medelnya – glöden som får verksamheten att tuffa på.

– Vi har en ”hjälpa-till-på-Helsingkrona-grupp”. Så fort någon förman lade ut att de behövde hjälp på Fredmans tog det två minuter innan de fyllt hela jobbarlaget, berättar Oliver Skoglund och fortsätter:

– Det var rekordmånga som sökte till förmän för vårterminen, och väldigt många som sökte nu till hösten. Så folk är taggade på att komma igång.

Under hösten blev nationerna mer självständiga och tog beslut var för sig

Inne på AF-borgens studentlivsvåning – ”svåningen” – sitter Kuratorskollegiets (KK) ordförande och vice ordförande: den nyligen tillträdda Alexandra Gäddnäs och den för en termin omvalda Robert Nyberg. Det var genom KK som beslutet togs att stänga ned nationerna i mars 2020. Beslutet höll till höstterminen samma år.

– Under hösten blev nationerna mer självständiga och tog beslut var för sig. Att säga att de inte kom överens är att ta i, men det skiljde sig åt i åsikter om hur mycket det skulle öppnas upp. Vissa tyckte att de behövde hålla öppet för att klara sig, berättar Robert Nyberg.

Att mötas fysiskt menar han är grundpelaren för nationerna. Det är i mötet som det blir kul för de ideellt engagerade, vars motivering oftast är just nöjet.

Centralt för hösten är frågan om att locka tillbaka Studentlunds medlemmar till nationslivet. Men att lära upp nya är nationerna vana vid. ”Äldre gardister” tenderar att återvända och stötta verksamheten – om de tillfrågas, menar Robert Nyberg.

Både ordförande och vice ser återöppnandet som en start för något nytt. Kreativiteten som finns inneboende i nationslivet kommer efter några formativa terminer ha skapat ett annorlunda studentliv. Alexandra Gäddnäs menar att studenterna går en ljus framtid till mötes:

– Ser vi till det oerhörda jobb nationerna har gjort med att anpassa sig de senaste ett och ett halvt åren så har jag inga tvivel på att de kommer att lösa det här.

Hanna Josefsson (vänster), Matilda Erichs Lång (mitten-vänster), Nora Randsalu (mitt-höger) och Jacob Borell (höger) ideellt arbetande i Blekingska Nationens återöppnade kök. Foto: Saber Malmgren

Kårkulturellt återuppvaknande

Lundaekonomfadder Mathilda Hesslevik tror inte att hennes kårs novischperiod kommer präglas av kunskapstapp. Hon, likt flera medfaddrar, har varit engagerade i andra utskott hos Lundaekonomerna under pandemin.

Genom det fortsatta engagemanget i utskotten har flera som varit faddrar under tidigare novischperioder stannat och kommer bära titeln nu igen:

– Många som är med i novischeriet nu har varit faddrar innan. Sen är vi några som tidigare varit faddrar som berättat om våra erfarenheter på uppstartsmöten, berättar Mathilda Hesslevik över telefon.

När de känner sitt ägandeskap, kan de själva börja rekrytera medlemmar.

Irina Martin, eventkoordinator vid Samhällsvetarkåren, tillhör den nya generationen heltidare. Med knäppta händer berättar hon om hur överraskad hon var över att bli invald som kårheltidare.

– Jag var aktiv som fadder under novischperioden. Faddrarna är inte lika aktiva som resten av medlemmarna. Men jag fick en bild av kåren och det fick mig att förstå att det är något vi alla behöver här, som studenter.*

Likt nationerna ser Irina Martin återrekryteringen som höstens stora fråga. Digitala aktiviteter var inte lika attraktiva som fysiska. Tappet innebar svårigheter: det går inte att planera för framtiden utan aktiva medlemmar.

Ett sätt att lösa detta, menar Irina Martin, är att öka kårmedlemmarnas känsla av ägandeskap över kåren. Detta genom att ge studenter en känsla av att de kan påverka studentlivet:

– Jag vill rekrytera studenter och delegera uppgifter för att göra arbetet mer specifikt. När de känner sitt ägandeskap, kan de själva börja rekrytera medlemmar.

Kunskapstappet som bristen på medlemmar innebar berodde inte på att studenternas engagemang brast, utan på att kåren inte nådde ut med information om sig själv lika väl under pandemin som tidigare:

– En ny generation studenter kom till Lund och blev främmande för kåren. Nu är det ett år senare. Hur kan vi nu se till att även de inkluderas och inte bara de som kommer i år? frågar sig Irina Martin.

Man behöver en lagom dos av ”gamla och dryga” människor för att minnas och komma ihåg

Theo Nyman, kårordförande för Teknologkåren vid Lunds tekniska högskola, ser också svårigheten i att återuppväcka engagemanget för studentlivet i Lund. Han vet inte om eldsjälar behövs för att hålla ihop gemenskapen, men håller med om att de behövs för att förvalta kårarvet:

– Man behöver en lagom dos av ”gamla och dryga” människor för att minnas och komma ihåg, menar Theo och refererar till de kunniga som varit engagerade länge.

– Sen ska man inte vara för rädd för att tänka nytt. Jag tycker inte att man ska vara alltför rädd för att tänka om, men samtidigt bevara traditionerna som är viktiga.

Teknologkårens överlämningar sker – likt hos andra studentorgan – via testamenten och överlämningar. Eventuellt kunskapstapp tror han inte är en risk vid Teknologkåren, vars medlemmar går program på fem år och är del av kåren under hela sin studenttid.

Ingenjörssektionen vid Campus Helsingborg är dock mer utsatt, menar Theo Nyman. Där går studenterna en treårig linje och kan i princip bara vara engagerade i två år innan examen. Sektionen vid Helsingborg är extra viktig för att arrangera det traditionella evenemanget ”FlyING” där samtliga sektioner under Teknologkåren bygger bevingade fordon för att ”flyga till Danmark”:

– De ser att de nya som kommer inte är lika engagerade i att anordna ”FlyING”, för de har inte sett det, säger Theo Nyman.

– Om det inte blir av på två år så har du ingen kvar som har upplevt det tidigare och som vet hur det brukar vara.

Om man vill ha kvar organisationens minne och – framför allt – kultur, det här studentikosa, så behöver man att de kan få vara på plats och få störa en lite då och då och berätta hur det var förr i tiden.

Samtidigt som eldsjälar inte är det viktigaste för verksamhetens fortlevnad anser Theo Nyman att de är behövliga för att upprätthålla kårens anda. Han önskar dock att de var fler:

– Man behöver dem. Och om man vill ha kvar organisationens minne och – framför allt – kultur, det här studentikosa, så behöver man att de kan få vara på plats och få störa en lite då och då och berätta hur det var förr i tiden.

Trots ovissheten vid studentlivets återöppnande ser Mathilda Hesslevik framtiden i ett hoppfullt skimmer. Eldsjälar har inte dött ut, tvärtom! De har blivit mer taggade, menar hon:

– Det har känts som en liten paus där alla suttit och längtat på att få vara med i det vanliga snacket igen.

*Irina Martins citat är översatta från engelska.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.