Destination oföberedd

- in Krönikor, Utbytesstudier

Reservplats, plan C, Florens kärt barn har många namn. Lundagårds Moa Leppämäkis utbytestermin blev inte riktigt som förväntat.

För fyra månader sedan ställdes mitt Erasmus-utbyte in. Det var inte första gången planerna om en temporär tillflykt till en annan studieort grusades. Jag läste mailet flera gånger, först hastigt och sedan mer ingående. Längst ner radades fem universitet upp som erbjöd restplatser. Förväntningen om att komma iväg, som stått på paus sedan corona erövrade världen, började puttra på nytt. Kroppen reagerade med hjärtklappning, skälvningar och iver. 

Som ett djur efter en vinterdvala, jag tar vad som helst. 

Fyra månader senare står jag vid gaten med coronapasset i ena handen och en svindlande nervositet i den andra. Värmen möter mig direkt i ankomsthallen och munskyddet klibbar mot läpparna. Utanför taxins bakruta fladdrar palats, kyrkor och piazzor förbi. Ett plastskynke bildar en vägg mellan mig och chauffören framför och pulsen tickar i takt med barometern. Taxichauffören får höja rösten för att jag ska höra honom genom skynket: Benvenuti a Firenze

Trots att jag har varit inställd på att göra ett Erasmus-utbyte i två års tid känns min mentala förberedelse fjuttig när jag ska säga hejdå till pojkvän, vänner och familj. Varken förberedande packlistor, flertalet hejdå-träffar med vänner eller försäkringar om att “vi ses snart” gör det hela mindre skrämmande. Att flytta ifrån ett land är abrupt, oavsett antalet repetitioner. Och när det känns som om jag gör slut med Lund är mina känslor ett barns. Tårarna forsar och hulkandet är oförställt (förlåt till mina passagerar-grannar). 

Väl på plats hinner jag dock inte känna efter. Mail efter mail behöver formuleras för att få rätsida på det italienska enrollment-klustret (vilket visar sig vara lika enkelt som att ha fett-fritt hår under puberteten). Nya namn och italienska artighetsfraser behöver memoreras och myndighetskontor behöver besökas. 

Rädslan för att bli utan ett sammanhang i en stad där jag inte känner någon får mina myggbitna ben att plikttroget ta sig till till de arrangerade Erasmus-eventen som avlöser varandra. Min röst blir en robots: “Moa, from Sweden, Erasmus for one semester”. Nya kontakter läggs till i Whatsapp-grupper och förvirringen över den nya tillvaron utväxlas och lugnar. Om kvällarna promenerar vi hemåt utan jacka, lite mindre förvirrande för var dag som går, genom smala gator där gröna fönsterluckor, utslängda stolar från barerna och osterias trängs om utrymmet. Männens röster är gapiga från balkongerna och jag tänker att en dag kommer kanske kvinnorna att överrösta dem. 

Efter två veckor som Erasmus-student märker jag att något har hänt i min kropp. Kanske är det tack vare muskelminnet som gör att benen hittar hem utan Google-Maps framför nästippen, Duolingo-italienskan eller den kollektiva förvirringens lugnande effekt. Oavsett vilket så har axlarna sjunkit till sin normala höjd.

Mitt i stressen över att inte acklimatiseras snabbt nog infinner sig tillfredsställelsen. Över att vara på en plats som jag inte visste något om för 4 månader sedan.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.