Att flytta till en ny stad kan för många kännas som en utomvärldslig upplevelse. Men vad innebär det egentligen att skapa sig ett hem? Som nyinflyttad i Oslo funderar Amandus Gustafsson på främlingskap och hemmakänsla i ett nytt land.
Det första som riktigt slog mig när jag kom till Oslo var backarna. Åt vilket håll du än ska måste en backe bestigas eller lunkas ned för. Väljer du att gå mot de fjell som tornar bortom staden så slutar aldrig uppförsbacken, utan fortsätter så gott som i all evighet. Från platta Malmö och Lund till kuperade Oslo. Temat för detta nummer har sagts mig vara hemmet – känslan av, bostadsrättssuktandet, inredningsbekymret, etc. etc. Vad är platsen ”hem”? Kanske är den ett tillstånd.
Oslo är en mycket vacker stad i september. Höga höjder, fjordar, sekelskifteshus i både arbetar- och borgarstil, kyrkor, gågator, spårvagnar, manhattanska nybyggen och parker, parker, parker. Men här tillkommer också ett villkor: förstå och snakke norsk. Jag är ju nu en utlänning av åtminstone den lägsta graden.
Vad gör utlänningar när de kommer till ett nytt land, en ny stad? De söker sig till sina egna. Problemet är att svenskar i Norge har minskat i antal eftersom majoriteten arbetade inom service-industrin, som snabbt slogs ut av pandemin. Dessutom är vi svenskar kamouflerade. Jag utgick från att en av mina första bekanta var norsk. Först efter några minuters samtal insåg jag att han var en svensk som snackade svorsk. Och trots att stadsdelen Grünerløkka där jag bor anses vara ett svensk- och hipsternäste, är det likaledes svårt att förankra identiteten i något så vagt som ”svenskhet” (eller hipster för den delen). Däremot, en outsider, en alien, från en annan värld? Här har vi något!
Jag har själv inga stålnerver, men om jag bara dricker lite mer kaffe kanske?
Novellsamlingen Trafalgar från 1979 av argentinska Angélica Gorodischer är en bokstavligen och bildligt utomvärldslig skildring av den intergalaktiska affärsmannen Trafalgar Medranos äventyr. Vart han än kommer, om det så är till ”Anandaha-A” eller ”Belanius III”, så är han en alien, en främling. Han navigerar mellan palatsintriger och utgrävningar av bortglömda civilisationer på okända planeter, utan att det bekommer honom nämnvärt. Det enda sätt som påfrestningarna märks av är hur snabbt han dricker sina sex koppar dubbla kaffe på diverse kaféer, väl tillbaka på jorden. Jag har själv inga stålnerver som Medrano, men om jag bara dricker lite mer kaffe kanske?
En dag går jag genom Oslo i jakt på känslan av plats, av hem. Min vän skriver och frågar vad jag gör. Antagligen eftersom jag ger ett rentav deprimerande svar skickar han en Spotify-länk som jag klickar på. An Englishman in New York av Sting börjar spela i mina hörlurar. ”I’m an alien. I’m a legal alien. I’m an Englishman in New York” sjunger den bisarrt melodramatiska Sting. Som om det vore någon slags tragedi. Vad är problemet? vill jag skrika. Och vad är då mitt problem? Mitt problem är bristen på tillståndet hem, en känsla av alienation.
Alienation är ett av de äldsta modeorden i moderniteten. Det brukar främst tillskrivas Karl Marx, men användes både implicit och explicit av en mängd andra under 1800-talet i det som skulle komma att bli samhällsvetenskap, såsom Émile Durkheim och Max Weber. Karl Marx definierar alienation som effekten av hur arbete mekaniseras och arbetaren tappar kontroll över, eller kontakt med, arbetsprocessen och dess produkter. Alltså, det industrialiserade arbetets specialisering och långa produktionskedjor reducerar arbetaren till en kugge i ett maskineri utan möjlighet till anknytning med, eller uppfyllelse av, sitt arbete. Därigenom uppstår alltså ett främlingsskap – en alienation.
Det är detta själv, detta ”jag”, som flyter i strömmen och riskerar att rinna iväg från oss.
Men begreppet är som sagt mycket välanvänt. Både flexibelt och uttänjt. Vanligtvis syftar det på en generell sorts kontaktbrist eller anknytningsfrånvaro: från sin kultur, från sociala normer, från mening och från sig själv. Det är detta själv, detta ”jag”, som flyter i strömmen och riskerar att rinna i väg från oss. Vem är jag? Vad gör jag här? Dessa frågor och detta flytande ”jag” aktualiseras av att flytta. En ny plats, en ny kultur, ett nytt land.
Även nämnda Durkheim lanserade ett välanvänt begrepp, anomie. Anomi började som en förklaring till självmord: då ett samhälles gemensamma koder och värderingar bryts samman utan att nya har formats kan detta ge upphov till psykologiska tillstånd av emotionell tomhet, meningslöshet och defaitism hos befolkningen. Avsaknaden av gemensamma värderingar och ett tydligt mål, menade alltså Durkheim, leder till anomi. En annan typ av främlingsskap, alltså.
Sverige och Norge tycks ha liknande mål: i egenskap av nationalstater vill de exempelvis ha en växande och produktiv befolkning. Men bakom dessa generella mål ligger åtskilda värderingar. I Norge råder marknadshyror och ägande av bostad anses vara normen – men så är också medelklassen större här än den krympande i Sverige. På grund av oljetillgångarna är lönerna och priserna också högre. Folk har helt enkelt mer pengar till hands. Samtidigt är befolkningen av hemlösa betydligt större (eller kanske bara mer synlig) än vad jag har sett i Sverige. Ett sista exempel: likt svenska högstadieelever tycks norska män tävla i att lukta rakvatten, där starkast lukt på längst avstånd vinner.
Hur ska jag tolka dessa skillnader? Vad betyder koderna? Den milda anomi jag upplever skapar förvirring och som svar gör jag ett försök till anpassning.
Problemet med att vara en alien, en outsider, är helt enkelt att man känner sig ensam. Det som är ens ”hem”, ens nya plats, medför inget bekant. Storgata, Torggata och Trondheimsveien är som andra planeter jämfört med Kyrkogatan i Lund eller Södra Förstadsgatan i Malmö. Kanske ska jag försöka hitta förtröstan i identiteten alien, resenär mellan världar. Jag är en svensk i Oslo, en engelsman i New York, en Trafalgar Medrano på ”Belanius III”. Lunds studenttid av A-kurser, föreläsningar och tentor känns avlägset – ja, flera galaxer bort. Långsamt har en anpassning börjat. Mitt främlingskap i den nya staden falnar bit för bit. Jag har skaffat ett jobb. Jag har börjat lära känna folk, och inreder i min lägenhet. Men framför allt: jag dricker kaffe på stadens kaféer.
