I den lilla staden Ängelholm, en plats mellan platser, ramlar fjortonåriga punkare runt mellan hemmafester, snuskiga loppmarknader och utomjordiska upplevelser. Tillsammans har det skånska punkbandet Golvad Grävling och teaterkompaniet Stora Maskiner skapat en nyckfull, något ojämn men framför allt varm och rolig musikal. Det skriver Maria Müllern-Aspegren.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Allt kommer inte att bli bra är en mer eller mindre lös konstruktion av narrativ, med utgångspunkt i låtarna från Grönpeppar Records punkalbum Aldrig en EP, där golvad grävling tillsammans med Dålig Isolering, Microlaxx och Hårdgnissel figurerar. Sånger som Rånarbulle och Pimpens loppis har förvandlats till koreograferade nummer, och andra, nya låtar har lagts till för att tejpa ihop sångerna till en någorlunda sammanhängande story.
Men absurditeten och planlösheten ligger aldrig långt under ytan, vilket fungerar både som pjäsens styrka och svaghet. Vi följer de unga punkarna Bippi (Viktoria Jablonski) och Boppe (Mina Lunderquist) genom en spårad utekväll. När paret plötsligt separeras från varandra inleds en jakt som tar dem till vilt skilda platser i Ängelholm.
Det första som slår en är värmen. De tidigare nämnda huvudpersonerna hade i en sämre uppsättning kunnat skildras som två unga och naiva jämställdhetskrigare. Det är vad de är också, men de spelas med en stor dos igenkänningsbarhet och kärlek till den unga punkaren som sitter fast i världens tristaste stad.
Även de andra karaktärerna i ensemblen får sina stunder att skina, till exempel posören till anarkist: Anarkist-Arne (Jacob Skarehag), och den oväntat fina och roliga romansen mellan honom och Lena (Almo Åberg Ed), mamma turned ofrivillig spritlangare. Stockholmssystrarna Stella (Rayanne Franco Emilsson) och Bella (Tone Holmström) är roliga de första tre minuterna, men med en karaktärspremiss så uttjatad – två storstadsbrats som säger varje replik i kör – tappar de snabbt sin charm.
Bandet, som utgör den andra halvan av produktionen, sitter längre bak på scenen och växlar mellan tystnad och explosioner av riviga, punkiga, musiknummer. Det är i dessa nummer som Stora Maskiners skådespel möter Golvad Grävlings musik och blir något större än sina beståndsdelar. En höjdpunkt är Rånarbulle, vars energi är smittsam och vars koreografi gav mig kvällens största skratt. Bibbe och Boppe flyr i panik från en ordningsvakt, medan övriga skådespelare dansar runt dem med cut-outs på tekakor och bullar, och det ser helt fantastiskt ut.
Storyn är lösryckt och bitvis något hackig, ibland dröjer det för länge mellan musiknumren för att intresset ska hållas uppe. Den något osäkra början leder dock fram till föreställningens starkaste delar: det underbart tantsnuskiga numret Pimpens loppis, och slutnumret där en av huvudpersonerna lämnar både sin vän och jorden bakom sig. Här samverkar bandets kaotiska energi med skådespelarnas lekfullhet, och den finurliga koreografin och rekvisitan gör numren riktigt starka.
Trots sina ojämnheter är Allt kommer inte att bli bra en föreställning som lyckas där det räknas. Den är levande, kärleksfull och full av punkig charm. Det är rörigt, absolut, men det är nog också poängen.
