Olga Ravns Mitt arbete är en nydanande roman som leker med genrelitteraturens konventioner. Lundagårds Esther Arndtzén har läst en gripande berättelse om moderskap.
Ett barn blir till, och ett skrivande tar vid. Berättarjaget i den danska författaren och poeten Olga Ravns mastodontverk Mitt arbete har i början av romanen precis blivit mamma, och efter förlossningen faller hon in i en depression. Rädslan för att inte kunna anknyta till sin son blir paralyserande. Var är lyckokänslan, lugnet?
Barnets födsel blir utgångspunkten för romanen som ska skrivas, som börjar växa fram med dagboksanteckningar från graviditeten. Men jaget klarar inte av att skriva romanen själv. Därför tvingas hon dela sig själv i tu, och uppfinner en annan berättare som hon kallar Anna. Genom detta alter ego, som precis som jaget är en 28-årig dansk författare och nybliven mamma, kan hon kanalisera skräcken och på avstånd gestalta berättelsen om en moders tillblivande.
Anna är mer än ett språkrör, hon är en spegelbild. Mitt arbete har på så sätt två olika avsändare, vars fragmentariska berättande växer ihop till ett. Berättarjaget låter Anna vara centralgestalten i den roman som egentligen är berättelsen om jagets egna liv.
Med denna mångfacetterade, självbiografiska roman bearbetas på så sätt traumat av att bli mamma. Under graviditeten fruktar Anna att sonen ska omkullkasta hela hennes liv och tillvaro. Under mammaledigheten flyttar hon och barnets pappa Aksel från Köpenhamn till Stockholm, där hon under många månader vandrar runt på de snöbelagda gatorna och successivt tappar fotfästet och känslan av mening.
Hon vill vara en normal person, med en normal anknytning till sitt barn.
Anna skriver. Hon vill att det ska bli en normal roman, hon vill vara en normal person, med en normal anknytning till sitt barn. Men i stället präglas hennes moderskap, såväl som hennes författarskap, av upplevda avvikelser och den ständiga rädslan för att göra fel.
Annas roman blir dessutom allt annat än konventionell. Det blir en hybridform av prosa, poesi, dramatik, dagboksroman och brevroman. Det sätt på vilket de olika formerna av berättande ihopblandas och avlöser varandra överraskar mig ständigt genom hela läsningen. Romanen har ett flertal inledningar, fortsättningar och slut och hoppar fram och tillbaka i tiden. Det är fängslande, och fruktansvärt snyggt gjort.
Mitt arbete är mycket mer än en berättelse om en förlossningsdepression. Det är också något av det skarpaste jag har läst om själva skrivandet i sig. Med en öm sårbarhet gestaltar Olga Ravn svårigheten i att vara både författare och mamma samtidigt.
Efter förlossningen upplever Anna att hon ständigt slits mellan två platser; skrivplatsen och mammaplatsen. Tar hon ett kliv från mammaplatsen för att arbeta, är hon rädd för att överge sitt barn. Hon frågar sig: måste jag utplåna författaren i mig, för barnets skull? ”vad ska jag med skrivandet till/ annat än att bekänna/ vart jag vill ta vägen med skrivandet/ någonstans/ där jag/ inget barn har/ eller är barnet nu/ för evigt/ närvarande/ i allt jag skriver.” Detta är romanens verkliga kärnpunkt, dess stora fråga.
Framåt slutet av romanen blir tonen rakare, mer uppriktig och självsäker. Jaget vågar sig tillbaka till texten, och genom att överge Anna tar hon åter makten över sitt liv och sin berättelse.
Texten blir en sorts andra förlossning, och hela romanen uppenbarar sig som en motståndshandling mot den idealbild som skapats av den lyckliga mamman. Berättarjaget inser att den lyckliga mamman för många bara är en reglerande fiktion. Till slut kan hon acceptera att precis som hennes föräldraskap kommer att vara fullt av brister, kommer boken heller aldrig bli fulländad. Med den övertygelsen vågar hon i slutet erkänna att det är hon som har skrivit boken, trots allt.
När jag lägger ifrån mig Mitt arbete har jag känslan av att ha läst något omvälvande, fantastiskt och formmässigt innovativt. Det är en enastående uppriktig och vacker roman om moderskap, författarskap, skrivande och litteratur som jag rekommenderar alla att ta del av. Olga Ravn har revolutionerat romanformen. Jag hoppas att andra tar efter.
