Gala-fixeringen säger mycket om vårt samhälle

- in Krönikor, Kulturkrönika

Vad har egentligen en dansbana och MET-galan gemensamt? De är båda forum för narcissism och spel med ekonomiskt och socialt kapital, i alla fall om man ska tro Lundagårds Kulturkrönikör Gabriel Lindgren.

Under min barndoms utflykter till Österlen brukade min pappa alltid peka med högerhanden ut mot landskapet någonstans mellan Borrby och Simrishamn. Syftet var alltid detsamma, att informativt deklarera att ”Där låg Gislövs Stjärna – dansbanan där Sven-Dynga slogs med tofflor på händerna.”

Dansbanans mikrokosmos har alltid fascinerat mig. Dansbiljetten som en riskfull investering i en ekonomisk och social form av kapitalism uttryckt genom höftskakningar och tryckare. Det absoluta förbudet av alkoholförtäring på banan, parerat med den nästan uttryckliga uppmaningen att i stället inmundiga i närliggande buskage.

Ett liv på dansbanan, ett annat utanför. Som en osynlig men ogenomträngbar linje mellan dansgolvet och det andra vakuumet vi kallar för resten av världen. En gräns där man med lite tur kan passera tillbaka till livets värld med någons hand i sin, redo för färd hemåt och kanske mot resten av sitt liv. Så har jag uppfattat berättelserna om dansbanans dynamik. En rätt förlegad och död social struktur, kan man tycka.

När jag med distanserat intresse har följt galorna MET och Elle som de senaste veckorna dominerat löpsedlarna, kan jag inte låta bli att tänka att dansbanans logik i allra högsta grad lever.

Å ena sidan har vi den årligt förekommande diskussionen om MET-galans röda matta, där kändisar halvtamt motiverar sin närvaro med att de gör en tjänst för kulturhistorien eller ett hållbart samhälle. För alla vet ju att återvunna, svindyra märkeskläder tillverkade i tredje världens sweatshops är av monumental betydelse för världen och klimatet. Länge leve celebriteters rättspatos.

Å andra sidan har vi haft debaclet kring den svenska Elle-galan. Ebba Busch fick inte komma dit och blev arg, Kakan Hermansson blev i gensvar också arg och tog ställning mot Ebba, vilket resulterade i att Jimmie Åkesson blev arg och tog ställning mot Kakan. Bråket och det efterföljande mediala bråket handlade om huruvida det var rätt att inte bjuda in Ebba Busch efter hennes uttalande om att polisen borde skjutit skarpt mot folkmassorna under upploppen i april. Inbjudan är det viktiga, inte uttalandet som sådant.

Galan är i denna bemärkelse en modern reflektion av dansbanan. Den ömsesidiga besattheten av den som en samtida social, historisk och politisk arena, säger en del om vårt samhälles perversion. Om du inte existerar i dessa rum som tangerar hela den kollektiva besattheten av kändisar och kändisskap, och som sträcker sig till sociala medier, kulturen och politiken, då existerar du inte. Då får du som ensam, odansad och oälskad traska hem i natten. Alltid en åskådare, aldrig en deltagare.

I dessa narcissistiska rum finns, för att parafrasera Paradis-Oskar, ”Inget att hämta.” Inga intryck, inga uttryck, inga trender, ingen humor, ingen representation, ingen solidaritet, inget hembränt och absolut ingen Sven-Dynga som slåss med tofflorna på händerna. Frågan är därför inte huruvida galorna är bra/dåliga/intressanta. Frågan är vilken vikt vi tillmäter dessa arenor som centrala i vårt samhälle och vem som tjänar på dem.

Signerat Gabriel Lindgren, vanlig dödlig, klädd i Dressmans senaste kollektion “Sur-couture”.