I ”Krigets Färger” berättar Arkadij Babtjenko med frånstötande realism om soldatlivet i den ryska armén. Det är en krigsskildring och studie i pennalism som förtjänar att omedelbart kanoniseras till klassikerstatus.
Titel: Krigets färger
Originalets titel: Цветы войны
Utgivningsår: 2022
Författare: Arkadij Babtjenko
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Den brittiska militärhistorikern Anthony Beevor sa en gång att en av de vanligaste missuppfattningarna om krig är att arméer skulle vara rationella och känslobefriade organisationer. Arméer, dessa i teorin välfungerade ”krigsmaskiner”, dignar snarare av inre stridigheter, vänskapskorruption och konkurrens inom och mellan de olika sektorerna.
Att ett anfall inleds av flygbombningar kan till slut vara resultatet av att någon chef inom flygvapnet vill visa ”grabbarna inom infanteriet vad vi går för”.
Krigets färger. Bild: Ersatz förlag.
Sällan har någon påvisat just hur ynkliga och inkompetenta arméer är med sådan häpnadsväckande rättframhet som den ryska dissidenten och journalisten Arakadij Babtjenko gör i sina krigsmemoarer Krigets färger. Boken rönte stor uppmärksamhet när den först kom ut 2007 och förlaget Ersatz beslut att under brinnande krig i Europa återigen ge ut boken kommer som en skänk från ovan.
Babtjenko, född 1977, deltog blott 18 år gammal i det första Tjetjenienkriget 1994–1996 och sedermera anmälde han sig som frivillig i det andra Tjetjenienkriget 1999–2000. Men ”Krigets färger” handlar inte om Tjetjenienkrigen som sådana. Det är allt annat än en bok skräddarsydd för krigsnördar – här finns inga redogörelser av kniptångsmanövrar eller försök att begripa krigens historiska eller politiska orsaker.
Babtjenko skriver i stället om hur sinnessjukt jobbigt det är att bära en automatkarbin uppför ett berg, om hur det känns när de bolmande dammolnen från stridsvagnarna nästan kväver än, om att dividera med ens kamrater om vem som ska döda hunden för föda, om hur man av hänsyn till sin mor bekostar sin egen identitetsbricka i rostfritt stål så att man kan identifieras ”om man brinner upp”.
Det samlade vittnesmålet är ett veritabelt karaktärsmord på den ryska armén.
Det är det helt enkelt det ryska soldatlivets existens som Babtjenko utmejslar i alla sin primitivitet och smutsighet. Det samlade vittnesmålet är ett veritabelt karaktärsmord på den ryska armén. Vad man får inblick i är en militär organisation som till grunden hämmas av alkoholism, korruption och pennalism. Att de nyinkallade får lära sig hantera ett kok stryk varje dag i månader innan de får bekanta sig med ett skjutvapen eller hur man förbinder ett sår, är om inte annat så förmodligen en viktig delförklaring till Rysslands militära medelmåttighet, såväl i Tjetjenien för 25 år sedan som i dagens Ukraina.
Författarens minutiösa återgivning av det systematiska våldet inom armén är den mest skoningslösa skildringen av pennalism jag har läst. Stridsscenerna i skyttegravarna, i Tjetjeniens skogar och radhus drivs av samma besatthet av att framdra varendra krigsbrutalitet i öppen dager. Som krigsredogörelse betraktat är Babjenkos bok ett oumbärligt vittnesbörd om den lilla soldaten inom den moderna krigföringen.
I Krigets Färger berövar Arkadij Babtjenko den ryska armén på alla dess ordnar, revärer, blänkande stövlar och föreställningar om heroism och storhet. Ryssland har aldrig varit mindre. En krigsskildring har aldrig varit större.
