Lund sägs vara vackert, sagolikt rentav. Men Lundagårds studentlivskrönikör Oscar Lundberg är av en annan mening – nästan allt i vår studentstad är oattraktivt, rent av själlöst – med ett undantag.
Pågatågen är en grogrund för klarsyn. Tysta kupéns tankesmedja omfattar mer än summan av timmarna på rälsen. De sorlande, skälvande vagnarna och det snabbspolade landskapet är precis så stimulerande att det känns okej att göra ingenting en stund. Att bara tänka lite.
Jag har gått på bron över spåren, ner förbi pressbyrån och ut på Clemenstorget otaliga gånger. Efter en särskilt bitande grubbelstund på pendeln hem kunde jag se mitt hemtorg i nytt ljus.
Synen av de ikoniskt kuvade lindarna, perverst uppradade mot naturens alla regler, träffade mig som en spottloska i ansiktet. Den själlösa brungråa byggnad som huserar Ica och Capio ramar in torget och framhäver att detta inte är en plats man stannar på, bara passerar.
Spårvagnen sticker ut som en platsbyggd möbel du inte blir av med trots att du verkligen, verkligen vill. Hade man inte kunnat ge den lite karaktär? Göra den lite fin?
Denna frånstötande karaktär är däremot inte unik för Clemenstorget, den säger något om Lund som helhet.
Nästan allt icke-fult i Lund är utom räckhåll för studenter.
För visst är inte alla hus fula på Clemenstorget. Ovanför finns pampiga sekelskifteshus fyllda med bostadsrätter från vars balkonger man kan se hela spektaklet. Utan att veta kan jag däremot säkert säga att de inte bebos av några studenter.
Det finns caféer och restauranger på Clemenstorget. Men visst råder det en känsla av att de egentligen inte vill ha oss där? Att deras noga vägda espresso och varsamt utvalda obrydda inredning egentligen suktar efter en annan publik? Att studenterna är en bieffekt av läget?
Och så går visan för hela Lund.
Alla fina områden: Professorstaden, Kulturen och västers villakvarter, agerar bara transportsträcka för oss. Som om för att påminna om att vi är fattiga på väg hem till vår själlösa hyresrätt.
Till och med universitetsbiblioteket och juridikum, vars pittoreska utsidor på Instagram är studentidyllens flaggskepp, är bara sköna för de som inte faktiskt studerar där. Kommunala bokhyllor, obegränsad åttiotalsfanér och alltäckande lysrörsbelysning väntar den som träder in – den som faktiskt pluggar i Lund.
Men. Det finns ett undantag: Paradis.
I Paradis möter murgrönan och körsbärsträden oss på vår egen planhalva. Det är den enda plats i Lund för studenter som inte ger upphov till en stark vilja att flytta härifrån. Var som helst.
Ta en grundlig titt nästa gång du är där. Bibliotek och studiesalar i Paradis fullkomligt kryllar av bittra, suckande jurister och sönderstressade LTH:are som girigt fyller våra studieplatser. Och vem kan klandra dem?
Lund är inte en ful stad – men det är en jävligt ful studentstad.
Om du inte är samhällsvetare då.
