Från latinvetare till politiker: ”Politiken ska lägga sig i så lite som möjligt”

- in Forskning, Intervju

Tidigare forskare, nu dessutom liberalkonservativ och kulturpolitisk talesperson för Medborgerlig samling. I den tredje delen i en samtalsserie med politiska forskare möter vi Martina Björk.

Politiskt engagemang. För vissa kommer det tidigt i livet, för andra senare. Vissa dras med i ungdomsförbund eller politiska föreningar redan i gymnasiet. Andra behöver några mognadsår – eller en första skatteavi – för att uppnå förändringsvilja. En tredje grupp, de flesta av oss, förblir utanför intressegemenskapen livet ut.

Martina Björk betraktade sig länge såsom utomstående av politiken. Det var inte hennes värld. Som forskare på romersk poesi var konsten och kulturen hennes verklighet; hon levde i de förflutna landskapen av poeter och författare. Visserligen hade hon alltid sett sig som kulturkonservativ, men politisk? Knappast.

Men häromåret förändrades detta. Sveriges coronahantering fick henne att reagera. Införandet av vaccinationsbevis – som hon har beskrivit ett ”segregerande verktyg” – blev den slutgiltiga droppen för henne.

Det fick henne att bli aktiv i Medborgerlig samling (MED).

Martina Björk hade tidigare inte tänkt
bli partipolitiskt engagerad.
Foto: Alexandra Roslund

Vi möts på Patisseriet en solig morgon. I en fåtölj sitter en stramt klädd kvinna. Utanför är träden gula och vinden rör upp höstlöven.

– Jag hade ingen tanke på att engagera mig. Men kort efter att jag gick ut offentligt med mitt partitillhörande – jag satte en logga på min Facebook-profil – så blev jag värvad till att bli kulturpolitisk talesperson. De var personer i partiet som uppmuntrade mig till det.

Vad fick du för reaktioner av din omgivning?

– Jag tror inte att någon blev förvånad egentligen. Jag hade tidigare varit passiv medlem i KD och har aldrig riktigt hållit hemligt om min politiska hemvist – men å andra sidan aldrig skyltat om den heller.

I dag är Martina Björk enbart anknuten forskare vid Lunds universitet; hon håller några föreläsningar per år, skriver lite då och då men har inget fast kontor. Det är en konsekvens av att det finns väldigt få lektorstjänster för latinvetare. I stället jobbar hon som kyrkomusiker, skriver för tidningen Axess och leder Medborgerlig samlings kulturpolitik.

Vårt samtal leds vidare och tillbaka till en tidigare intervju i artikelserien, där ekonomen Andreas Bergh förklarade partipolitik såsom ”fördummande”.

– Får jag kommentera det? frågar Martina Björk innan jag hinner fråga henne.

Hemskt gärna.

– Jag tror att det finns en risk när man i riksdagen ska hålla samma linje som sitt parti. Det kan bli fördummande eftersom det lätt blir en lojalitet som kan gå ”in absurdum” där man börjar kompromissa med sig själv. Jag upplever dock, än så länge, att det finns en stor frihet i vårt parti.

Så du menar att Medborgerlig samling skiljer sig från övriga partier?

– Ja, än så länge. Jag har funderat på det där och om det också kan ha att göra med politiskt inflytande och strategier. Partier talar gärna och ofta om strategier. Men för mig är det så här: den dagen strategin tar över övertygelsen, då får jag nog syssla med något annat. För jag drivs av det jag tror på och mina idéer.

Martina Björk trycker på värdet att politiker i Medborgerlig samling har andra yrkesbakgrunder. De är inte ett broiler-parti med en professionaliserad politikerkår.

– Vi har en tanke om att politiken måste komma nerifrån. Vi som är aktiva i Medborgerlig samling har alla jobb vid sidan av politiken. Vi är inte politiker på heltid; jag tror det kan bli farligt för då blir man lätt maktkorrumperad.

Politiken ska lägga sig i så lite som möjligt. Vi måste få kulturen opolitisk.

Martina Björks ideologiska hemvist är liberalkonservatismen, där det konservativa ledet mycket riktar i synen på kulturfrågorna. Hon tar starkt avstånd från vad hon beskriver som ”aktivism” i samhällsinstitutionerna – i framför allt universitetet, kyrkan och konsthallar.

– Jag var nyligen på Lunds konsthall och då uppfattade jag att utställningen skulle få mig att notera att jag var en rasistisk åskådare. Men det uppfattar jag inte är konst. Jag kan nämna tio skånska konstnärer som jag gärna skulle se på konsthallen men de kommer aldrig att ställas ut eftersom de är traditionella. Där har vi hamnat fel.

Martina Björk anser att politiker ska lägga sig i
kulturen så lite som möjligt.
Foto: Alexandra Roslund

Hur ska politiken ändra det?

– Politiken ska lägga sig i så lite som möjligt. Vi måste få kulturen opolitisk. Det gäller även arbetsplatser också. Jag vill ha allting neutralt. Så jag är egentligen någon som vill avskaffa mig själv.

Men finns verkligen den neutraliteten som du önskar?

– Det får isåfall vara vad varje konstnärs idé om sig själv är. Jag vill inte förbjuda saker inom kulturen – jag vill inte att den ska bli styrd.

I diskussionen återvänder Martina Björk ofta till sina romerska författare. Ovidius är ett återkommande namn. ”Jag är kär i honom” säger hon vid ett tillfälle.

– När jag läser exempelvis Ciceros tankar om politik och hur han skriver om hur man på bästa sätt ska bilda en stat – då visar han att de flesta av våra tankar redan är tänkta. Det finns egentligen inte så mycket att komma med.

Hon rättar till sitt armband, som håller på att falla av, och fortsätter:

– Däri finns de viktiga värdena i konservatismen.

Konservatismen är ett återkommande drag under intervjun. Marina Björk håller historielösheten emot samtiden och tycker att vi är för fokuserade på nuet och framtiden.

Martina Björk anser att det
i dag finns ett för stort fokus på
nuet och framtiden.
Foto: Alexandra Roslund

– Vi tror att vi har så mycket nytt och att det gamla är förlegat – och i det avseendet kan jag säga att jag är påverkad i min politiska övertygelse. Eller rättare sagt: jag har valt parti utefter min övertygelse om att alla tankar redan är tänkta och att vi har så mycket att hämta från historien.

– Det finns där ett arv som är viktigt att förvalta, säger hon.

Vi dricker upp vårt kaffe och säger hejdå. När jag går genom det leriga Lundagård börjar jag minnas en fras ur författaren Sven Lindqvists bok Myten om Wu Tao-tzu. Han skriver om en ”samtidsockupation” som vi är fångna i, ett begrepp som betecknar vår tids oförmåga att se bortom sig självt.

Sven Lindqvist och Martina Björk hade nog inte hållit med varandra om mycket – men på den punkten tror jag de är eniga.

Läs också föregående delar i intervjuserien med Victor Pressfeldt och Andreas Bergh!