Kriminalitet, familjekärlek och krossade drömmar

- in Kultur, Kultur & Nöje, Recension

Den svenska serien "Talegia" har nominerats till Prix Europa för ”Årets serie” och kretsar kring familjer som lever i Södertälje. I parallella historier skildras kriminalitet, familjers längtan efter trygghet och ett brinnande samhälle med krossade drömmar. Den är mörk. Den är tung. Men också mänsklig, tycker Elin Syuleymanova.

Familjen Özgün förlorar allt när pappan spelar bort alla pengar så att de tvingas flytta till miljonprogrammet Ronna. Finkänsligt skildras hur föräldrar vill hjälpa sina barn som famlar i ett mörker med ett ständigt hopp om att få tillhöra. Sonen Gabriel (John Hanna) bär på en oro för vad som ska hända. Var ska han någonsin höra hemma igen? Gabriels mamma står vid ytterdörren tills han kommer hem. ”Habibi, du måste svara när jag ringer.” Hon känner doften av rök. Han skyller på grillad korv.

Snart träffar Gabriel Marko (Jonay Pineda Skallak), som välkomnar honom. De har båda pappor som de ser som misslyckade. Men deras vänskap blir inte så vacker som man tror. För snart blir Gabriel, precis som Marko, också indragen i den undre världen. En värld där lojaliteten är allt, rädslan styr och ett felsteg kan bli ens död.

Samtidigt följer vi Sibel (Sara Shirpey) och hennes familj. Sibel börjar arbeta som polis i området och att få följa hennes upplevelser är hjärtskärande. Hon förstår att spaningsledaren tror att de kriminella kommer prata med henne för de ser sig själva i henne. Hon är syrian. Hon kan språket och kulturen, men ungdomarna kallar henne ”Judas”: förrädare. För hon ser ut som och kommer från samma trakter som de gör. Men ändå står hon där. I uniformen. Med blåljus, batonger och vapen. Vem ska Sibel vara lojal till?

Skådespelet känns naturligt. De spelar tyst, nästan lite omärkvärdigt. Men det  lågmälda gör det fint. Samtidigt har jag stundtals svårt att hänga med. Är jag ofokuserad? Nej, serien fångar mig verkligen. Men fortfarande i avsnitt 5 undrar jag lite för mycket. Namn som aldrig nämns, ansikten som blandas ihop och oklara relationer där det inte är tydligt vem som känner vem.

Svenska dramaserier brukar inte locka mig. Ännu en polisserie som ska skildra gängkriminaliteten, kulturkrockar och unga i förorterna. Suck! Men jag lät mina egna fördomar krossas. Taelgia är ett guldkorn och känns som en blandning mellan serier som Tunna blå linjen, Kalifat och Snabba Cash. Om detta blir höstens serie kommer jag inte bli förvånad. För det är en angelägen serie i dagens Sverige. Det är trovärdigt. Det är berörande. Och ack så vackert gjort.

Recensionen publicerades ursprungligen i Lundagård nr. 6 2023.