Vi bygger hus av flera anledningar, inte minst för att skydda oss. Men vad händer när det vi skapat som skydd börjar uppvisa en egen handlingsförmåga? Isak Aho Nyman tar oss genom korridorerna på Hill House och följer Tarkovskijs Stalker i jakt på svar.
Du går genom ett köpcentrum efter att det stängt. Alla butikerna har dragit ner sina jalusier och inte en människa syns till. Fastän du varit i köpcentret otaliga gånger förut är det tydligt att något förändrats. Platsen känns inte som den brukar, något som du varit bekant med länge och väl har plötsligt omvandlats till något främmande, rent av skrämmande.
Många filosofer, teoretiker och författare har skrivit om ett ”förfrämligande”, där det familjära omvandlas till det okända. Kanske kändast blir det när vi med Freuds terminologi pratar om ”the uncanny” eller ”das unheimliche”. På svenska översätts begreppet ibland till ”kuslig”, men det är en bristfällig översättning. ”Heimlich” betyder i det här fallet ”hemlik”. När något är uncanny eller unheimlich är det alltså inte kusligt, utan specifikt icke-hemma.
Hela den multimediala genre som kretsar kring det hemsökta huset som gestalt snuddar vid byggnaden som potentiellt icke-hem. I många fall externaliseras obehaget ut ur väggarna och in i en extern figur: ett spöke eller en vålnad. Genom historien finns det dock några stilbildande undantag där huset eller platsen själv får vara roten till det onda.
I Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House befinner sig en liten grupp människor på en stor herrgård. De känner inte varandra utan har kommit dit på inbjudan av doktor Montague, som vill studera husets påstådda hemsökelser. Även om karaktärerna upplever både det ena och det andra i klassisk spökväg visar sig inte några vålnader.
I stället är huvudkaraktären Eleanor Vance hemsökt av sig själv. Hon flyr till Hill House från ett stagnerat och hämmat liv i staden i hopp om att äntligen kunna lösgöra sig och leva livet på allvar. Men Hill House låter henne inte komma särskilt långt bort. Eleanor sugs in i huset. Dess mörka korridorer blir till en lins som fokuserar allt det hon försökt komma bort från. Hennes berättelse slutar med att hon förenas med Hill House när hon kör sin bil rakt in i grindstolpen till herrgården och avlider.
Hill Houses agens är aldrig uttalad, som läsare är vi inte säkra på om det är Eleanor eller huset som står för drivkraften bakom bokens mer traditionellt skräckartade sekvenser. Men det finns andra fall där rummen bär på sådat kraftfullt handlingsförmåga att människan räds att ens träda in i dem.
Rummet sträcker sig in i den som träder in i det.
Andreij Tarkovskijs film Stalker (1979), baserad på bröderna Boris och Arkadij Strugatskijs fuktigt glåmiga sci-fi-roman Picnick vid vägkanten (1972), visar tittaren ett rum vars agens kräver samma sorts vördnad som det gudomliga. Ett rum som, enligt sägnen, besannar den innersta önskan hos den som träder in i det.
Filmen följer tre karaktärer: en författare, en vetenskapsman och den titulära stalkern i deras resa mot det mytomspunna rummet. Stalkern (vars arbetstitel kanske borde översättas till ”spåraren”) vägleder de två männen genom den dödliga och förbjudna zon som rummet ligger i. Zonens makt är tyst och oformulerad, och stalkerns djupa respekt för den gränsar till det religiösa.
När männen väl kommer fram till rummet vågar de inte gå in. Stalkern har sina egna anledningar, men för de två som inte varit i zonen tidigare blir rummet ett intyg på deras maktlöshet. För rummet besannar inte en önskan utan den enda önskan: en människas allra innersta väsens längtan och vilja. Rummet sträcker sig in i den som träder in i det och drar ut det dolda i ljuset vare sig det är vackert eller dödligt.
Det är knappast ett sammanträffande att Stalker och Hemsökelsen på Hill House är fantastiska, eller rent av skräckinjagande berättelser. När platserna vi befinner oss på blir levande och hotar att vända sig mot oss blir vi utmanade av något vi aldrig trodde kunde utgöra en fara. Plötsligt sätts saker vi hållit som självklara inom parentes. Plötsligt kan vad som helst hända.
Sedan Stalkers 80-tal har otaliga berättelser om byggnader och platser som uppvisar någon form av agens kommit och gått, med både skrämmande och mindre skrämmande anslag. Det behövde dock dröja till internets ankomst för att komma åt den kanske renaste formen av det kusligt icke-hemlika.
På Tumblr kretsade för många år sedan en post som listade ”places where reality is slightly altered”. Användare lade till sina egna exempel i listan, och ofta handlade det om badhus efter stängning, tomma köpcenter eller skolor utan några elever. Listan visade på att många hade liknande associationer till liknande platser, även om användarna kom från helt olika delar av världen.
De här platserna har de senaste åren börjat kallas ”liminal spaces”: gränsutrymmen. Kulturen kring gränsutrymmen har börjat söka sig bort från att bara lista kusliga platser, men även i sina mest extrema versioner hålls fortfarande den där kärnan av icke-hemlikhet intakt. Det är något som fortsätter att skrämma och fascinera i de där rummen som balanserar mellan att vara bekanta och främmande.
Men just däri ligger kärnan: vi finns där.
Gränsutrymmena och den virala spridning de fått på internet bör inte ses som en fortsättning på utan en förklaring till det som gjort att berättelser som Stalker och Hill House fastnat så väl i det allmänna medvetandet. De kusliga, icke-hemlika rummen behöver inte en berättelse kring sig för att vara attraktiva utan fascinerar i sin egen rätt och genom sin egen (påstådda) agens.
För visst ter sig rummen tomma, visst är det inget annat som bryter ekot av fotsteg när vi går genom det tomma köpcentret. Men just däri ligger kärnan: vi finns där. Precis som Eleanor Vance på Hill House är det inte något annat än vi själva som spökar. Eller som Emily Dickinson uttryckte det: ”One need not be a chamber to be haunted – one need not be a house – the brain has corridors – surpassing material place.”
Att beskriva ett rum som om det vore levande blir ett sätt att precisera människans hemsökande av sina egna utrymmen. Mötet med det levande huset ger illusionen av ett möte mellan två likvärdiga parter, där vi som tar del av berättelsen tydligare får syn på oss själva och våra vålnader. I själva verket är det levande huset inget annat än det inre förflyttat ut till ett materiellt rum: det bekanta, presenterat som vore det helt främmande.
