Chalmers förbjöd politiska organisationer på campus (och ändrade sig). Utbildningsministern rasar mot ”woke-vänster”-aktivister (och ändrade sig inte). Frågan kvarstår: Har politiken en plats på universiteten?
Den första bilden jag får upp för mitt inre när jag tänker på ordet universitet är målningen Skolan i Aten av Rafael.
De två huvudfigurerna, Aristoteles och Platon, vandrar ner för en vacker renässansbyggnad, en form av vetenskapens katedral, och genom sina gester visar de sina skilda tillvägagångssätt för att förstå världen. Platon pekar uppåt, mot de perfekta idéernas värld, och Aristoteles sträcker ut sin hand framåt, mot den fysiska världen.
Uppdelningen mellan idén av vad ett universitet ska vara, och hur det ska förhålla sig till det olyckliga faktumet att det befinner sig i ett samhälle med mycket annorlunda spelregler, har plågat universiteten alltsedan de först grundades.
På senare tid har denna debatt återigen blivit aktuell. För några veckor sedan förbjöd Chalmers politiska aktiviteter på campus, utbildningsministern tog upp kampen mot ”woke-vänster”-aktivister på svenska universitet i en krönika, och här i Lundagård debatterar rektor magnificus och representanter för politiska organisationer på debattsidorna.
Utan att tillåta ett brett intresse för samhällsfrågor som rör vårt samhälle som helhet riskerar vi att låsa in oss i ett fängelse av egen design, fjättrade i en bur av guld, förälskade i vår självbild och glorifierandet av vårt egenintresse. Att mäta ut vårt liv med kaffeskedar, som T.S. Eliot hade beskrivit det.
Fester, studier, praktik, arbete. Villa, Volvo, vovve. Och sedan är sagan slut, utan att vi någonsin inser att vi är en del av ett bredare samhälle.
Kanske är det fel av mig, som bedriver studier i just samhällsfrågor, att se det som en plikt för alla att engagera sig i just dessa. Att avskärma sig från de allmänna frågorna är dock inte bara en oneklig förlust för resten av svenskarna och européerna där ute, det är också en personlig förlust.
Det är trots allt på universiteten som många av de stora politiska förändringarna de senaste århundraden kommit till skott. Studentupploppen 1968, grundandet av SD på en viss bar här i Lund (inte vår största stund), De Yngre Gubbarna (numera LSSK) – en socialdemokratisk studentförening här i Lund där politiska titaner som Tage Erlander, Ernst Wigforss och Bertil Ohlin vässade sina silvertungor.
Att inte tillåta en livlig samhällelig debatt på universiteten skadar oss alla, både akademiskt och personligt, även om världen där ute inte är lika vacker som utsikten från AF-borgens tak.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
