Lundagårds utbyteskrönikör Clara Castenfelt älskar rutiner och utförligt planerande. När hon flyttade utomlands fick hon stirra in i vitögat hos sin värsta fiende – spontanresan. Men ett nattligt besök i Shakespeares kärleksstad fick henne att ändra sig.
Jag är den äldsta dottern av sex barn. Terapeut, mamma, pappa, och fredsdiplomat på samma gång – en ärofylld position som kommer med en del kontrollbehov. När jag var ny i Italien och försökte skramla ihop en umgängeskrets mötte jag många karaktärer – de som anammade nyvunnen självständighet, hade rest halva jorden runt eller sökte flykt från sina hjärndöda hemstäder. Den röda tråden? En gemensam lust att resa. Spontant. Fy fan.
De tyckte att det var en bra idé att planera en tredagars roadtrip runt norra Italien inte mer än 48 timmar i förväg, och lösa aktiviteter samt boende på vägen. Jag kunde inte låta bli att känna att jag var instängd i mitt eget personliga helvete. Men trots mina reservationer visste jag att om jag inte följde med, skulle jag ha varit den tråkigaste människan på jorden. Så jag gjorde det.
Det var som vilken annan roadtrip som helst. Vi stannade till på McDonald’s, köpte snacks för resan, och lyssnade på Justin Biebers gamla album medan vi körde förbi berg och nerför serpentinvägar. Till slut kom vi fram till Verona och gick till en bar där dansken i gruppen, till vår föga förvåning, beställde tio shots trots att vi bara var fem.
Verona badade i nattens mjuka fyllesken, och varje kullersten och valvgång liksom viskade till mig. Vi ragglade runt på gatorna, när en lång bronsskepnad fångade mitt öga. Det var långt in på natten, och hon var inhägnad. Men i ett djärvt ögonblick nådde dansken innanför den låsta dörren, och den öppnades med ett gällt gnissel. Jag visste inte vad jag skulle göra. Kunde man få böter för detta? Jag letade efter säkerhetskameror eller varningsskyltar, men det fanns inga hinder, inga turister. Bara statyn av Shakespeares Julia Capulet – eller Giulietta, som hon hette här nere.
Jag lämnade glasögonen hemma, och behövde komma riktigt nära för att se henne. Lade märke till de subtila nyanserna av sårbarhet där hon stod, ensam. Hennes ena hand kramade om fållen på sin kjol, fingrarna sammanflätade med tyget, och den andra vilade över hjärtat. Jag berördes av vår outtalade samhörighet – hur jag också kände mig sårbar och maktlös inför ängsligheten av att inte veta vad som kom sen, på resan eller på hela utbytet. Jag sträckte ut en hand mot henne, tvekade ett ögonblick innan jag placerade mina fingrar på vänstra sidan av hennes bröst, som enligt italiensk vidskepelse sades ge tur. Vi vet alla hur hennes historia slutade, men hon var modig. Jag ville också vara modig.
Jag kom tillbaka till verkligheten när mina vänner ropade på mig utanför porten, och jag insåg att jag hade glömt min väska i baren. Motvilligt kastade jag en sista blick åt Julias håll, och på balkongen där hon stått och ropat ut sina förhoppningar. I soluppgången hoppade jag in i bilen och fortsatte resan med mina vänner – bakfull. Men med min lyckoingjutna handflata fortfarande ljummen av hennes beröring.
