Hur ska anklagelser om plagiat mot professorer och rektorer hanteras? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Marcus Rossheim reflekterar över Harvardrektorns avgång och betydelsen av akademisk hederlighet.
Hon skrev överraskande bra för att vara akademiker, med lätt hand, elegant stil, klara tankar. 1992 tog hon sin första examen, fem år senare disputerade hon i statsvetenskap.
Hennes forskning kännetecknas av intresset för valdeltagandet hos olika socialgrupper, representation i parlamentet, attityder mot svarta i folkopinionen. Innehållet balanserar skickligt mellan fullständig samtidsrelevans och försiktig förnyelse.
Blott 36 år gammal blev hon professor. Därefter fick karriären en ny riktning. Genom byråkratiska chefstjänster tog hon sig hela vägen till toppen. Den 1 juli 2023 skrevs historia, när hon tillträdde som Harvards första svarta rektor.
Det var då problemen började.
Hamas attentat mot Israel och kriget därefter gav den nytillträdda rektorn det ena kommunikationsproblemet efter det andra, samtidigt som antisemitismen ökade på Harvards campus. Efter ett ansvarsutkrävande kongressförhör i december, fick misstankar om plagiat i hennes forskning förtroendekrisen att kulminera. Hon tvingades avgå, efter den kortaste tjänstgöringen som rektor i universitetets närmare 400 åriga historia.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Låt oss nu komma till den viktiga frågan: hur ska anklagelser om plagiat mot professorer och rektorer hanteras?
För att konstatera det uppenbara: fusk, respektlöshet och bristande akribi är akademikerns dödssynder. Den student eller anställd som trots en varning fortsätter med sådana otyg förtjänar inte en plats på ett universitet. Den delikata uppgiften är att inte ryckas med i ryktesspridning och låta granskningsprocesser ta sin tid. Det går inte att ta proportionerliga beslut på förhand, av det enkla skälet att ingen vet vad som är sant och falskt innan det har utretts grundligt.
Man ska alltid vara försiktig med historiska jämförelser, men det är likväl något i fallet Claudine Gay som påminner om de europeiska häxprocesserna under 1500- och 1600-talet. Då var det misstanken om trolldom, idag är det misstanken om fusk: i bägge fallen är nyckelbegreppet misstanke. Nu har Claudine Gay, än så länge, kvar sin anställning som professor men både hon och Harvard lär ha en uppförsbacke innan de vunnit tillbaka sitt förtroende.
Det finns en risk att sådana här fall eskalerar, att det skapas en misstänksamhetskultur mellan akademiker, där det enda sättet att försvara sig mot allvarliga anklagelser är att använda samma argument mot sin motpart, som härom året, då en doktorand och en professor i Malmö anklagade varandra för plagiat.
Nietzsche menade att ”det mest illojala sättet att skada ett ideal består i att försvara det medvetet, med falska resonemang”. Det som skadas mest i akademiska häxjakter är idealet om, och tilltron till, akademisk hederlighet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
