När ska nationerna svara?

- in Ledare

”Lundagård har sökt nationerna, som har valt att inte kommentera.”
Lundagårds redaktör Elmer Rikner skriver ledaren för nummer 3 2024.

Som journalist förväntar man sig att de personer man kontaktar ständigt ska vara tillgängliga, redo för långa intervjuer och beredda att ge tips om kommande evenemang. Detta är av förklarliga skäl orimligt. Att däremot aldrig svara – det är inte heller rimligt.

Nationerna i Lund är ett av Lundagårds viktigaste bevakningsområden. Det kan handla om allt från evenemang till personporträtt och djupgående granskningar. Men när vi försöker nå nationerna i dessa sammanhang får vi inget svar. I bästa fall kan vi ändå skriva en artikel och lägga till:

”Lundagård har sökt nationerna, som har valt att inte kommentera.”

I värsta fall blir det ingen artikel alls.

För att sätta situationen i kontext kan vi kolla på texterna i detta nummer.

Vår reporter Jonathan Fagerholm kontaktade sju nationer i samband med en artikel om bristande miljöarbete (sida 8-9). Resultatet efter några dagar? Noll svar.

I Hannes Eriksson Ahlströms reportage om tillgänglighet i Studentlivet (sida 12-15) skickades ett massmejl till samtliga nationer. Mer än en vecka in hade ingen svarat.

Efter påminnelser fick Hannes till slut fyra svar. Två av dem var ”inga kommentarer”.

Flest svar fick grävredaktionen, som med hjälp av specialgjorda våtservetter upptäckte spår av kokain på nio av tretton nationer (sida 10-11). Av de nio nationer som fick ett positivt resultat svarade sex.

Även nationernas (utom Smålands) samarbetsorgan Kuratorskollegiet, som profilerar sig med satsningen Nationer mot narkotika, har besvarat resultatet av granskningen. I det fallet tog det över en vecka att få till en intervju.

Ett annat problem är att telefonsamtal ofta möts av mejlsvar. I artiklarna ovan har vi efterfrågat just mejlsvar, men i de allra flesta fall försöker vi möta upp personer face-to-face eller göra intervjuer över telefon. Detta för att i största möjliga mån få till ett samtal, snarare än att få tillbaka en punktlista med uppradade svar.

Att kunna ställa motfrågor är ofta det som skiljer en nyanserad intervju från en ensidig presentation. Men vad kan man egentligen kräva av en kurator på en nation? De är inte en folkvalda politiker eller myndighetsanställda och har därför ett helt annat ansvar att bemöta media.

Frågan är om ett nationskuratel, som i många fall är valda att representera 1 000-tals studenter och medlemmar, bör svara när en studenttidning ringer?

Vill man dra det till sin spets kan man argumentera för att tystnaden gör att vi inte kan uppfylla en av journalistikens viktigaste principer – att höra alla sidor. Att det försvårar hela nyhetsrapporteringen och i förlängningen demokratin.

Så långt kommer jag inte dra det. Men att det skapar en mindre nyanserad bild av verkligheten, det vågar jag tro.

Här kan du läsa hela tidningen i digitalt format!