Socionomutbildningens framtid står i centrum för debatten när regeringen tar steg för att reformera kursinnehållet. I stället för att klaga på politikers initiativ, skulle socialhögskolan tjäna på ett konstruktivt samspel med politikerna, skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Marcus Rossheim.
Socialt arbete – som socionomernas ämne heter i akademin – har sina idéhistoriska rötter i en praktisk verksamhet. Sådant kyrkor gjorde förr med det nya testamentets välsignelse, gör den sekulära statens tjänstemän nu med den akademiska forskningens försyn – att hjälpa människor i social och ekonomisk nöd.
Nu har socionomprogrammet hamnat i centrum för samhällsdebatten.
Regeringen tillsatte i höstas en statlig utredning om att införa undervisning om ungdomskriminalitet i socionomutbildningen. Och nu har de fått blodad tand. Häromveckan annonserade utbildningsministern att utredningen får en plusmeny: Att se över förändringsbehov i hela socionomutbildningen.
Bakgrunden är att chefer på landets socialkontor, enligt en utredning av SKR, anser att studenter är för dåligt förankrade i arbetsuppgifterna på en ”politiskt styrd organisation”. De vill att studenterna får mer kunskap i socialrätt, myndighetsutövning, samtalsmetodik och övningar i bemötandet av människor med svåra sociala problem.
Socialhögskolan i Lund anser att regeringens utredning är ”mycket problematisk”. Deras invändningar är principiella. Det är forskning – inte den politiska debatten – som ska styra innehållet i utbildningen.
Men så har det inte alltid varit.
Om några veckor är det på dagen 20 år sedan Harald Swedner – Sveriges första professor i socialt arbete – gick bort. Hans forskning har inte bara överlevt honom, den har blivit lika relevant som när han var lundastudent i mitten av förra seklet.
Under 60-talet myntade Swedner begreppet ”finkultur”, och lyckades därmed sätta ord på den ojämna fördelningen mellan vilka socialgrupper som gick på teater. Och som idéhistorikern My Klockar Linder beskrivit, deltog han i debatten om ”hur samspelet mellan forskare och politiker borde se ut, liksom vilken etik och vilka handlingsregler som borde vägleda förändringsarbetet”.
Under Swedners tid fick socionomexamen samma akademiska status som övriga examina på universiteteten. Han bidrog till att politiker och medborgare förstod varför socionomyrket var meningsfullt.
De sista forskare som ska slå dövörat till samhällsdebatten, är de som utbildar morgondagens socionomer. I stället för att klaga på politikers initiativ, skulle socialhögskolan tjäna på ett konstruktivt samspel med politikerna. Exempelvis: Att cheferna på socialkontoren bli mer involverade i utformningen av socionomprogrammet.
Debatten om regeringens utredning ska inte överskugga faktumet att det är i samtidens praktiska problem, som utbildningen förankrar sin legitimitet.
