Skurups skrivarlinje har nyligen utkommit med sin årliga antologi som i år även lästes upp på Dramaten. Denna gång är samlingen döpt till Snälla (2024), en passande titel för en mycket mänsklig samling skrifter. Smilla Sundén Pettersson har läst boken.
Antologier löper alltid risken att kännas splittrade, det ligger såklart lite i dess natur, men när man plockar upp Snälla förundras man över hur enhetlig den är trots sitt spridda innehåll. Snälla innehåller diktsviter, ett romanprojekt, översättningar och diverse andra skrifter. Eftersom det är en antologi är både tematiken och kvaliteten på de olika delarna varierande, helheten är och förblir dock välbalanserad och kärnfull.
Det som går som en röd tråd genom hela samlingen är mänsklighet, med allt vad det innebär. Många av texterna har ett otroligt starkt öga både för människors inre liv och för de olika sociala spelen. Extra tydligt syns detta i exempelvis Lykke Eder-Ekmans skildringar av det sociala samspelet i storstäderna i Ett romanprojekt: tre utdrag som jag gärna hade läst som fullständig roman.
I de tre utdragen beskriver Eder-Ekman med lätthet poserandet i allt från dejting till fest och ytliga bekantskaper. Karaktärerna är trovärdiga och odrägliga men framför allt intressanta i sin skärpa. Utförandet blir lätt cyniskt, men författaren undviker att blanda ihop pessimism med skärpa och verket blir därför uppfriskande skarpsynt. Dessutom saknar utdragen många av de annars så vanliga klyschorna som kommer med att skriva om unga människor.
Hur mänsklighet behandlas varierar mellan de olika författarna. Innehållet sträcker sig från Joar Gerhardssons Fallstudie:Getinge där huvudkaraktärens oro för vindkraftverkens påstådda hälsofaror beskrivs, till Makz Bjuggfälts Ömhet, pissoar allt där vi får läsa poetiska skildringar av queer-kulturen på offentliga pissoarer, och som titeln antyder konfronteras med den otippade ömheten.
Just Ömhet, pissoar allt är extra drabbande för den som kan sin queer-historia och oändligt intressant för den som inte är så insatt. Dessutom blandas dikterna med minimalistiska teckningar av pissoarer i en intressant lek med text och bild.
Samtidigt som det finns en enhetlighet i antologin så får varje röst höras och ta plats. Boken består av både korta och långa texter, texter skrivna på ett nära och personligt vis och mer distanserade skildringar. Det finns något individuellt hos varje text som tas till vara både av den enskilda författaren och av antologins sammansättning. De långa texterna är inte nödvändigtvis bättre än de korta och många av författarna har bemästrat konsten att skriva kärnfullt oavsett textens längd.
Det finns också något melankoliskt ungdomligt över många av texterna. Bland denna ungdomliga melankoli står Edvin Ljungs Hål, Hindsight Twenty/Twenty, Svart på vitt/21: blackjack och hindsight 22 extra starkt. Hål är en solklar dikt men resten av verken befinner sig någonstans på gränsen mellan dagboksanteckningar, noveller och poesi. Det hela är som sagt melankoliskt, men det finns också mycket humor i både ordval och narrativ. I sin helhet skriver Ljung på ett sätt som bäst kan beskrivas som tragikomiskt.
Avslutningsvis är antologin mycket passande döpt, titeln Snälla drar automatiskt tankarna till precis den komplexa mänsklighet som syns i texterna. Bulёza Pika har skrivit tacket i slutet av boken och inleder det med orden “Helheten är större än summan av dess delar, sådan är också antologin”, och jag är beredd att hålla med.
