Efter en vecka av studentikost kaos har siste april passerat, och kvar i Lund ligger en lätt baksmälla av tomhet. Även Lundagårds Amanda Barratt känner av sviterna och lanserar en helt ny diagnos: post-valborg blues.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Runt mig gapade folk i ren chock. Kompisar såväl som kursare vände sig om och stirrade, samtidigt som en tung tystnad föll över Palaestras hörsal. Det var en solig februaridag 2023 och jag hade precis erkänt vad jag nu har förstått är en dödssynd. Jag hade aldrig hört talas om valborg.
Vilken sten, eller snarare bergskedja, som jag vuxit upp under kan jag inte svara på. Men en sak vet jag säkert: jag har blivit frälst.
Sedan den där dagen för över två år sen har jag insett att valborg är mer än bara en högtid i Lund. Det är nästintill en religion. Alla som bor i staden och fler därtill samlas för ett veckolångt firande, och ingen vet egentligen varför. Valborg är Kir, nationer, kaos och lycka – helt enkelt allt som innebär att vara ung och dum i Lund, och det hela är så skamlöst studentikost att man nästan blir tårögd. Mellan allt köande, firande och spenderade av CSN-pengar är det som att hela året kulminerar i valborg. Egentligen behöver jag nog inte ens förklara, för sannolikheten är stor att du som läser har firat med mig den senaste veckan.
Men nu, vips, är det över. Jag vet inte om det är spriten eller sömnbristen, men så fort valborgsfirandet är förbi skiftar något både i mig och i Lund. Samma sak hände i fjol – valborg passerade och utöver dunkande huvudvärk och en ofattbar trötthet fylldes jag av en känsla som är svår att sätta ord på, nästan som en slags tomhet.
Jag drabbas av en existentiell bakfylla.
Helt plötsligt står vardagen och knackar på och utanför dörren står en akademisk käftsmäll. Nu väntar årets tuffaste period, vilket för mig innebär en halvfärdig C-uppsats som jag drömmer mardrömmar om. Jag får ont i nacken av den whiplash som är att gå från valborgsfirande i Stadsparken till ett handledningsmöte om analytisk design på två dagar. Utöver det innebär valborg dessutom en emotionell pisksnärt, eftersom högtiden representerar början på slutet. Helt plötsligt är det bara maj månad som står mellan mig och läsårets slut. När hände det?
Jag diagnostiserar mig själv med något jag uppfinner här och nu: post-valborg blues. Symtomen inkluderar dramatiska suckar, nedstämdhet och en motvillighet att plugga. I grova fall kan den insjuknade även drabbas av en smärre existentiell kris. Sjukdomen är för tillfället utan botemedel, men för mig har det hjälpt att ta långa glassiga lunchpauser i solen och att klaga konstant över hur snabbt tiden går. I få städer går livet så snabbt i svängarna som i Lund, särskilt under valborg. Så om du som jag lider av post-valborg blues, ge dig själv en chans att vila ut och sörja högtidens slut innan du öppnar kurslitteraturen igen. Det är vad doktorn (jag) rekommenderar.
