Staten borde slopa produktivitetsavdraget – ett sparkrav för myndigheter – för universitet och högskolor. Det menar Samhällsvetarkåren vid Lunds universitet.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
Har du någonsin undrat varför du har färre föreläsningar och mindre kontakttid med dina lärare, eller varför grupperna på seminarierna bara blir större? Svaret är enkelt, och deprimerande: Staten har under flera decennier skurit ner resurserna till utbildning per student. Ett av de största problemen är något som kallas produktivitetsavdrag – ett automatiskt sparkrav som varje år minskar statens anslag till universitet och högskolor med tanken att utbildningen ska bli ”mer effektiv”.
Men högre utbildning är ingen fabrik och utbildning är inte fast fashion, detta system har allvarliga konsekvenser för både kvaliteten på undervisningen och arbetsmiljön för lärare.
Produktivitetsavdraget bygger på en felaktig föreställning om att undervisning och lärande kan effektiviseras som vilken produktionsprocess som helst. Men det är skillnad på att skicka ett mejl snabbare, bygga en bil på ett löpande band, och att undervisa bättre. Undervisning bygger på interaktion, förberedelser och tid – något som produktivitetsavdraget helt ignorerar.
Lärare behöver tid för att utveckla pedagogik, förbereda lektioner och ge feedback. Samtidigt behöver studenter tid för att förstå, reflektera och lära sig. Resultatet av det system vi har i dag är mindre tid för varje student, större undervisningsgrupper och sämre kvalitet på utbildningen.
Sedan mitten av 1990-talet har resurserna per student ”minskat” så kraftigt att högskolorna och universiteten i princip utbildar en hel årskull studenter utan att få betalt för det. Samtidigt har antalet studenter ökat med nästan 50 procent, och fler än någonsin kommer från studieovana miljöer eller behöver extra stöd.
Det är positivt att högre utbildning blir mer inkluderande, men det kräver också resurser som inte finns i dag. Lärare rapporterar om ökande arbetsbelastning, minskad tid för individuell handledning och stress, något som i många fall riskerar att driva bort kompetenta lärare från akademin. Utan dessa lärare blir det svårt att upprätthålla kvaliteten på utbildningen, vilket påverkar både studenter och samhället i stort.
Det finns exempel på andra länder som har valt en annan väg. Danmark avskaffade redan 2021 sitt produktivitetsavdrag för hela utbildningssektorn. Genom detta erkände de utbildningens särställning som en investering i samhällets framtid och visade att det är möjligt att skapa ett system som prioriterar kvalitet och långsiktig utveckling. Sverige borde följa Danmarks exempel.
För att återgå till de resurser som fanns 1994/1995 skulle svenska högskolor behöva ett tillskott på nästan sju miljarder kronor – en investering som skulle stärka både undervisningen och forskningen. Detta skulle dessutom ge bättre förutsättningar för samhällsbärande yrken som lärare, psykologer, läkare och socialarbetare, vars kompetens och arbetsinsatser utgör en grund för ett hållbart och välfungerande samhälle.
Om inget görs kommer urholkningen av svensk högre utbildning att fortsätta. Studenter får färre föreläsningar, mindre stöd och sämre möjligheter att utvecklas, samtidigt som våra lärares arbetsmiljö försämras ytterligare. Vi måste sätta press på politikerna och kräva en förändring. Slopa produktivitetsavdraget och höja ersättningarna till utbildning. Det handlar om att satsa på kvalitet i stället för att skära ner – för oss som studerar i dag och för framtida generationer.
Presidiet vid Samhällsvetarkåren
Saga Petersson, ordförande
Veronika Kletečková, vice ordförande
Elliot Borgstrand, vice ordförande
