Universitetet bör ta ansvar för vilka företag som välkomnas på campus – inte bara hur utbildningen går till. Det skriver Lundagårds politiska krönikör Rebecca Skogsgårdh.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Lunds universitet rankas som ett av världens mest hållbara universitet. I QS sustainability rankings 2025 rankas universitetet som världens tredje mest hållbara, och i officiella styrdokument lyfter man gärna hållbarhetens roll inom utbildning, forskning och drift. Men vad betyder hållbarhet, egentligen – och var slutar universitetets ansvar?
I majoriteten av utbildningarna integreras hållbarhet i undervisningen. Men vad sänder det för signaler när kritiserade företag som EY har en monter på Eee-dagarna eller när Preem, vars verksamhet släpper ut miljontals ton koldioxid, står på Arkadmässan?
Det är en underlig situation att bevittna studenter som står på kö och tar emot broschyrer från diverse fossiljättar, tillika framtida arbetsgivare, efter att nyss ha kommit ut från en föreläsning om hållbar utveckling. Det är greenwashing på högsta nivå.
Visserligen är det kårerna som bjuder in företagen till mässorna. Men när mässorna hålls i universitetets lokaler med dess studenter som målgrupp – under universitetets flagg – går det inte att friskriva sig från ansvar. Detsamma gäller LU career services – universitetets egen ”arbetsförmedling”. Här publiceras praktik- och jobbannonser utan någon tydlig hållbarhetsgranskning av arbetsgivarna. På så sätt hjälper Lunds universitet studenter in i klimatbelastande företag.
Detta är inte en attack mot enskilda studenter. Vi alla måste navigera i ett arbetsliv som inte är konstruerat för klimatomställning. Men det är just därför universitetet måste vara en aktör som visar riktningen – inte bara i ord, utan i handling.
Kanske finns en tanke om att studenter ska ”förändra företagen inifrån”. Och visst, förändring måste komma från alla håll. Men att förlita sig på att en nyexaminerad student ska vända ett multinationellt bolag med djupt inrotade affärsmodeller är tyvärr en naiv tanke, även om den är tilltalande. I praktiken är det oftare företagskulturen som formar individen, snarare än tvärtom.
Lunds universitet är inte ensamma. Men de har både makt och mandat att gå före. Vad skulle hända om universitetet valde att enbart samarbeta med aktörer vars verksamhet är förenlig med Parisavtalet? Det hade varit ett verkligt avtryck – inte bara ett varumärkeslyft.
Om universitetet menar allvar med att bidra till en hållbar framtid, kan det inte nöja sig med att utbilda för den. Lunds universitet måste välja bort de som håller oss kvar i det förflutna.
