Bland tentaångest växer också en separationsångest inför att lämna Lund. Med ett år kvar till examen reflekterar Lundagårds studentlivskrönikör Mimosa Lu över det kaotiska men samtidigt trygga studentlivet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Tanken slår mig ibland. När jag cyklar genom stan och glasflaskorna från Systemet klirrar i ryggsäcken. När jag värmer gårdagens pasta i den tragiska mikron i källaren på Psykologen. När jag står mitt i folkhavet på Göteborgs nations dansgolv – svettig, lycklig och lite för nykter för att släppa loss än.
Det må vara ett år kvar tills examen, men jag känner redan att separationsångesten börjar krypa i kroppen. Tiden har gått så ofattbart snabbt, och nu ska jag göra mig redo för att säga hejdå till något jag knappt hunnit förstå att jag älskar.
Jag trodde aldrig att studentlivet skulle ha en så stor effekt på mig. Visst skulle jag skapa minnen för livet, men att det skulle påverka hela min syn på vad jag vill med framtiden? Det var inget jag räknade med när jag packade flyttbilen en tidig augustimorgon för två år sen. Jag trodde att det skulle vara en fas, ett mellanspel innan mitt riktiga liv började. Men nu märker jag att Lund har krupit in under huden. Att hela det här livet – med märkliga korridorsfester, tentaångest och spontana utekvällar – har blivit en del av mig. Det är i kaoset av studentlivet som jag hittat ett slags märkligt lugn. En rytm som får mig att känna mig levande.
Så nu sitter jag här och funderar på min masteransökan, utan att ens veta vad jag vill läsa. Allt jag vet är att jag vill stanna. Bara lite till. Rädslan att lämna allt det roliga, för att sedan slängas ut i arbetslivet som 21-åring, känns helt orimligt. Jag har precis börjat bli bekväm och lärt känna stadens alla sidor. Nu vet jag hur jag bokar ett grupprum på campus och hur jag på bästa sätt balanserar en utekväll med tentavecka. Varför inte utnyttja de kunskaperna lite till?
Under de två snabba åren som flugit förbi har jag hunnit lära känna vänner för livet, skapat minnen jag skäms över och ätit fler falafelrullar än någonsin förr. Och konstigt nog vill jag fortsätta vakna klockan 05.30 för att sitta på en filt i Stadsparken under valborg. Jag vill ha mer av att stå i duschen dagen efter en utekväll, samtidigt som jag försöker minnas hur jag tog mig hem. Jag vill fortsätta leva med det höga och det låga.
Självklart vet jag att livet inte kommer att se ut såhär för alltid. Studentlivets bubbla, där vi får vara både unga och vuxna, är en resa. Och även om den en dag spricker, är det svårt att föreställa sig en framtid bortom detta. Vi är här på lånad tid.
Jag stannar gärna. Lite till. Tills jag tröttnat på alkohol och mikrade matlådor. Och när jag sen står med ett diplom i handen och med “existentiell kris” skrivet på pannan, då vet jag i alla fall att jag slängde mig in – fullt ut, utan att hålla tillbaka.
