Samtalet om terapisamhället har fått en strängare ton. Lundagårds kulturkrönikör Felix Perklev frågar sig om vårt ständiga ältande är ett tecken på svaghet – eller en påminnelse om människans natur.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Under de senaste åren har synen på psykisk hälsa blivit ämne för debatt. Medan många framhåller vikten av att fortsätta uppmuntra människor att prata om sitt inre, har det höjts kritiska röster mot det som kommit att kallas ”terapisamhället”. Begreppet beskriver ett samhälle där livet i allt högre grad tolkas genom psykologiska termer, där samtalet om vårt mående blivit centralt för hur vi förstår oss själva. Kritikerna varnar för baksidan med att göra livet till en enda lång terapisession.
Sociologen Roland Paulsen skrev förra året i DN om hur diagnoser och psykologiska begrepp har blivit givna pusselbitar i vår självförståelse. Vi är så upptagna av att beskriva vårt lidande, att vi låter vår identitet uppslukas av det. I boken Terapisamhällets barn som kom i våras är författaren Abigail Shrier inne på samma spår och konstaterar: Ju mer vi pratar om mental ohälsa, desto sämre mår vi.
Mellan raderna av relevant kritik mot den kulturella utvecklingen finns även en underton av förakt mot vad terapisamhället representerar. Man ser terapisamhället som ett tecken på förfall – samtidens människor saknar ryggrad och karaktär. ”Dagens 25-åringar kräver en snuttefilt”, skriver Johanna Frändén infantiliserande i DN. I tidningen Dalademokraten förmedlar Kajsa ”Ekis” Ekman att människor skulle må bra av att höra ”skärp dig” som svar på allt gnällande.
Terapisamhället framställs som en överbeskyddande bonusförälder som plötsligt gjort inträde i våra liv, en curlande figur som har gjort oss bortskämda och sköra. Man tycks glömma bort att terapisamhället är en naturlig följd av vår jakt efter svar. Det är ett resultat av människans outtömliga nyfikenhet och vilja att förstå sin plats i världen – en värld som upplevs som alltmer svårnavigerad när gamla meningsbärande institutioner monterats ned.
Kritiken mot terapisamhället är viktig. Den har lyckats belysa bristerna och det stundvis kontraproduktiva i att se livet som en terapeutisk och personlig resa. Den har lyft problematiken i att patologisera naturligt lidande, såväl som att individualisera det lidande som är betingat av samhället. Debatten har däremot inte mynnat ut i några nya idéer eller alternativ inför framtiden. Det kan visserligen låta som mycket begärt av våra kulturskribenter att besvara frågan om var vi ska finna mening i livet. Tyvärr är det just den snuttefilten som folket kräver.
Vi kommer att fortsätta söka svar någonstans, även om det får oss att må sämre. Sökandet ligger nämligen i vår natur. Kanske måste vi invänta en ny Anders Hansen som pekar oss i någon annan riktning än mot vårt inre. Fram till dess är vi dessvärre dömda att lyssna på våra bekanta som desperat redogör för hur deras otrygga anknytning hindrar dem från att vara lyckliga.
