Våren går sakta över i sommar och ännu en termin lider mot sitt slut. Lundagårds studentlivskrönikör Amanda Barratt pausar uppsatsskrivandet för att fundera över vad en termin som lundastudent ger – och vad det tar.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag sitter i skräddarställning på golvet i mitt vardagsrum, klockan är 03.11. Jag omringas av en liten armé halvtomma kaffekoppar och i knät vilar min dator. Mina fingrar flyger febrilt fram över tangentbordet i ett desperat försök att äntligen bli klar med min kandidatuppsats, en akademisk bedrift jag misstänker har förkortat min livslängd med cirka sex år. Jag kämpar för att hålla ögonen öppna, och endast en fråga ekar i mitt huvud:
Är det verkligen så här det ska vara?
Svaret är, kanske tragiskt nog, ja.
Är det något mina tre år i Lund har lärt mig så är det finns något lite studentikost över att vara sliten. Det är sen gammalt att vi studenter knäcker oss över uppsatser, tentor och seminarier, och tar till galna lösningar för att få allting att gå ihop. Bara under den här uppsatsperioden har jag kompisar som börjat röka, isolerat sig och slutat sova. En snabb titt på klockan gör det uppenbart vad som har blivit mitt sätt att hantera uppsatsångesten.
I Lund stannar inte heller galenskaperna vid studierna. Utöver att slita i plugget förväntas man dessutom vara nationsaktiv, föreningsaktiv och deltagare i någon obskyr feministisk bokklubb. Skam vare den som inte har cyklat Tandemstafetten, spexat och samtidigt pluggat en grundkurs i franska! Inte ens sommaren är en fristad för studenterna – då förväntas man jobba ihjäl sig för en minimilön och en shoutout på Linkedin. De som inte hittat ett jobb bör i stället känna ett tvång att ladda ner Strava och läsa Dostojevskij på originalspråk, så att man i alla fall kommer tillbaka till staden lite mer bildad.
Bakom fasaden av studentikost kaos som präglar Lund finns det nämligen en hets att vara, göra och se allt. Den optimala lundastudenten är halvvägs in i väggen hela tiden.
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag älskade det. Lund är för overachievers vad Paris är för romantiker – ett paradis. Här finns det alltid något nytt att göra och uppleva. Och visst är det lite kul att ta till något galet för att klara plugget ibland, att samla på sig lore att imponera på framtida barn med.
Denna studentikosa paradox har präglat mig även denna vår. För visst är jag en termin rikare, men jag är också en termin mer sliten. Jag misstänker att jag inte är den enda.
Det är kul att kunna se och göra allt, men det blir problematiskt när det går ut över välmåendet. Det är en insikt som är svår att se när man är mitt uppe i det underbara kaoset Lund erbjuder, men som blir tydlig såhär i vårterminens bakljus. Jag slänger ännu en blick på klockan och känner tröttheten komma över mig. I framtiden ska jag ta det lugnare, lovar jag mig själv. Våga vägra Dostojevskij och Linkedin, strunta i behovet att göra allt och njuta mer. Efter denna termin är mitt liv trots allt cirka sex år kortare.
