I början av maj släppte Yung Lean sitt senaste album Jonatan. Isak Aho Nyman noterar en artist som efter många års idogt arbete hittat helt rätt i sitt hantverk – intressant nog genom att låna från sina förebilder.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Under arbetet med sitt tredje album, Warlord (2016), hamnade Jonatan Leandoer på sjukhus och 2017 diagnostiserades han med bipolär sjukdom, något han också pratat om i intervjuer. Sedan dess har han slutat med droger och alkohol. En tydlig kontrast mot den kodein-indränkta estetik som han och hans Sad Boys verkade inom när de slog igenom för drygt tio år sedan.
I takt med att Leandoer börjat leva ett mindre utsvävande liv har hans musik också förändrats. Han släpper numera musik under flera olika alias och i olika genrer. Förra året släppte han samarbetsalbum med både den svenske kollegan Bladee och den danske producenten Fredrik Valentin, det senare under artistnamnet jonatan leandoer96. Jonatan är hans femte fullängdsalbum som Yung Lean.
Yung Lean har i både låtar och intervjuer pratat om att han är ett fan av den göteborgska kaosgruppen The Tough Alliance (TTA). TTA:s sound var lika delar skränigt och poppigt, där stenhårda trummor ofta låg under mattor av glittrande synthslingor, eller tvärtom. På Jonatan hörs kärleken till TTA i varje låt.
Instrumentalerna är precis så maffiga som de kan vara, och man hör att Lean satsar 110 procent i varenda sekund. Det som gjorde TTA verkligt stora var att de trodde fullt ut på vad de gjorde, varje låt var som ett manifest och levererades därefter. På Jonatan har Lean släppt den sista lilla ironin som fortfarande fanns kvar från hans Soundcloud-dagar och anammat den kaxiga innerligheten som hans idoler banat väg för.
Albumet Stranger (2017), den närmaste släktingen till Jonatan inom Yung Leans diskografi, behöll en stor del av det mörker som var (mer eller mindre ironiskt) närvarande i Leans tidiga output. På Jonatan släpper Leandoer in ljuset – stråkar ackompanjerar trummaskinerna på flera låtar. Även textmaterialet har förändrats.
Där Leandoer tidigare kunde ägna hela verser åt att romantisera att må dåligt sjunger han nu på ett sätt som visar på att det finns något vackert mitt i allt mörker. ”I’m your dirt, I’m your love / You’re my last and my first one / I’m the ash in your lungs / So let’s burn down the sun”, heter det i Jonatans tour-de-force ”I’m your dirt, I’m your love”.
Visst, det grötrimmas lite här och där. Absolut, vissa av metaforerna är lite trötta. Men det är också effektivt, Leandoer förstår att språket både är ljud och innebörd och han vet när samklangen av de båda gör slutprodukten större än delarna.
Det är också den samverkan som gör Jonatan till Yung Leans bästa album. Låtarnas beståndsdelar har alla fått samma respekt och omsorg, inget kan strykas utan att rubba balansen. Ett ords inneboende melodi spelar mot en gitarrslinga, energin i sången speglas av staccatto-stråkar som bygger upp till en refräng.
Precis som hans förebilder i tta gjorde för 20 år sedan har Yung Lean nu lyckats skapa en ljudvärld som känns sammanhållen och helgjuten. Produktionen är detaljerad och förtätad, med små samplingar och melodislingor som man inte märker förrän efter några genomlyssningar. Leandoer har gått från en rappare som hela tiden är på gränsen till det ironiska till att bli en musiker med tydlig avsikt och mål.
Nu, mer än tio år efter att jag introducerades till Yung Leans musik, känns det som att han äntligen landat i det som alltid på något sätt funnits inom honom. Det är inte helt tajt hela tiden, det är lite falskt här och där och vissa referenser klingar inte helt rent. Men Jonatan är en platta som bidrar med lite sällsynt hjärta i en tid som alltmer består av snärtiga sexsekundersklipp på sociala medier. Tack för det, Jonatan.
