Det är många som har väntat med spänning på Malmö Operas Lohengrin i regi av Charlotte Engelkes. Sixten Ferring Houltz ser en provokativ omstöpning av Richard Wagners klassiker från 1850, i form av en överdimensionerad saga.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Hertigen är död och hans tronarvinge mystiskt försvunnen. Den onde riddaren Tellramund (Ólafur Sigurdarson) och häxan Ortrud (Martina Dike) anklagar prinsessan Elsa (Sabina Bisholt) för att ha mördat sin bror. Elsa undsätts av Lohengrin (Joachim Bäckström) som vanligtvis anländer dragen av en svan. Här kommer han i stället direkt från foajén i pilotglasögon och mössa, som en försenad operabesökare.
Han hjälper Elsa på ett villkor: att hon aldrig ber om hans namn. Till slut luras hon till att göra det ändå och Lohengrin erkänner namn och härkomst. Då projiceras svanen på en vägg och visar sig vara Elsas bror, som förhäxats av Ortrud. Lohengrin ger sig sorgset av, varpå Elsa (vanligtvis) dör av sorg.
Scenograf Linus Fellbom har förstått att dramat kräver stora dimensioner. Samtidigt som ljuset skapar laterna magica-effekter rör sig väldiga murar på scenen tillsammans med en kör vars mäktiga sång är en av föreställningens höjdpunkter. Estetik och koreografi är inspirerade av barnets värld.
Engelkes understryker striden mellan könen. Sigurdarson och Dike lyser starkast i ensemblen gällande både sång och skådespel. Dikes Ortrud är en Eva som lurar Adam att äta den förbjudna frukten, eller en Lady Macbeth som hetsar sin make till mord – och hennes mezzosopran skallar av utsökt förstörelselusta. Plaskandes i ett badkar gestaltar Sigurdarson övergången från berått mod till patetiskt utpekande av sin fru.
Bisholt och Bäckström spelar en liknande scen i en gigantisk säng. Bisholts kamp för att få veta sin älskades namn urartar i kuddkrig. I denna hjärtescen i ”operan om den förbjudna frågan”, berövas Lohengrin sitt hjälteideal.
Den som spelar hjälte är aldrig långt ifrån småsinthet, det vet alla som har testat det. När Lohengrin tröttnar på grälet förklarar han att han hade det bättre innan Elsa. Ridderligheten är som bortblåst och nedsjunken i madrassen står en man som inser sin fåfänga.
Motivet om den förbjudna frågan som man inte kan låta bli att ställa tog Wagner ur en gammal tradition med rötter i myter som Orfeus och Eurydike, Pandoras ask och kung Oidipus. Charlotte Engelkes ger dock det klassiska förloppet en radikal vändning i Malmö Operas version: Elsa dör inte på slutet! När Lohengrins namn avslöjas far han, men Elsa är ändå mest glad över att återse sin bror.
Versionen ställer det evigt aktuella hjälteskapet i ett osmickrande ljus. Liksom i Akira Kurosawas klassiker Sju samurajer, ser räddaren bortglömd på medan de räddade firar. Hans entré sker från den upplysta foajén, medan sortin är genom en dörr rakt ut mot operans lastkaj, där det har hunnit skymma under föreställningens gång. Först snuvas Wagners huvudkaraktär på sin ridderlighet, och nu på sin mäktiga sorti.
Denna sorti vidgar perspektivet så mycket att själva publiken innesluts i dramat. När Lohengrin tvingas ut i kylan, känner vi igen en tidigare scen då sagans antagonist, Ortrud, satt utestängd från en fest på slottet. Engelkes förvandlar inte bara den mystiske riddaren till människa: han får dessutom förälska sig i en kvinna som struntar i honom. Nu är det han som får sitta ute på gatan, medan vi sitter inne i värmen och applåderar.
